Räddare i nöd. Cooper (Matthew McConaughey) lämnar sin bondgård och sina barn för att rädda mänskligheten i Christopher Nolans sci-fi-drama "Interstellar". Foto: 20th century fox
När fysikerna på Cern hittade Higgs-partikeln häromåret lades en viktig pusselbit för att vi ska förstå hur universum fungerar. Men enormt mycket återstår och i gränslandet mellan hårda fakta och rena fantasier ligger en finfin guldgruva att plundra för filmskapare med vilja att både underhålla och oroa.
Som Christopher Nolan. Regissören kommer lastad med en maffig story som innehåller de två grundläggande krafter som är nödvändiga i all bra rymdfilm: existentiell ångest och mänsklighetens ibland destruktiva, ibland briljanta sätt att förhålla sig till den.
I "Interstellar" har människorna fått lida för sin dumhet. Hungernöd hotar eftersom jorden strejkar. Bönder står högt i kurs medan onödigheter som vetenskap är bortrationaliserat. I skolan får barnen lära sig att månlandningen var en pr-bluff.
Cooper (Matthew McConaughey) vantrivs på sin slitna bondgård där allt är täckt av damm och längtar efter tiden då han flög rymdfärjor. När han och klipska dottern Murph snubblar över ett hemligt Nasa-experiment förändras livet. För alla. För alltid.
Helt klart är detta en av höstens mest svindlande och spännande filmer. Men en riktig fullpoängare blir det inte och det är svårt att bena ut varför. Förmodligen har det med den ibland klumpiga "alla-ska-med"-inställningen till den onödigt hollywoodifierade händelseutvecklingen i stort att göra.
Samtidigt som det blir väl sockrat stundtals är det svårt att inte älska den tydliga växelverkan som finns mellan storslaget science-fiction-äventyr och den lilla men viktiga och rörande storyn om kärleken mellan en far och hans dotter.
Miranda Sigander/TT
