Lap-See Lam ställer ut i Skellefteå med bland annat videoverket "Mother's Tounge".
De är en självklar ingrediens i vår stadsbild, oavsett plats. Lika självklart som kullerstenarna och asfalten ligger de där, kinakrogarna. Längsmed gatorna skymtar kinesiska tecken och menyer som skvallrar om mötet mellan två kulturer.
Inne i Skellefteå konsthalls lokaler har väggarna skiftat till ljust persikofärgade, och golvet är täckt med linoleum. Kinakrogars estetik genomsyrar, på mer eller mindre tydliga sätt.
– Den här färgen fanns i mina föräldrars kinakrog, som de drev innan jag föddes. Jag har återskapat den från fotografier, medan delar av golvet istället är plockat från en annan kinakrog i Stockholm, säger Lap-See Lam.
I arbetet med att 3D-scanna krogarna skapade människorna som kom i vägen för scanningen vågmönster, som hon förevigat i utställningen.
Det är i kinakrogens dåtid, nutid och framtid hon uppehåller sig i utställningen "Horizontal Landscape, Vertical Ghost". Likt arkeologer bevarar och återskapar artefakter har Lap-See Lam dykt in i kinakrogens kultur med samma blick och syfte. I två års tid har hon 3D-scannat tio olika restauranger, som sedan omvandlats till skulpturer, videoverk och installationer.
– I gamla museiföremål återskapas ofta det som inte finns kvar med gips, men där det är tydligt vad som är nytt och vad som är gammalt. Så har jag jobbat, där fragment av kinakrogar som stängt finns bevarade och återskapade till viss del, säger hon och för handen mot en ett av verken – en del av ett tak. Där ryms grönglänsande takpannor, men resten är frigolit. En gång satt de på en kinarestaurang i Stockholm, nu lever de vidare i Skellefteå konsthall.
Frigolit och takplattor från en kinakrog i Stockholm ryms i ett av verken.
Videoverket "Mother's Tounge" utgår från samma 3D-scanningar, men där är istället en fiktiv berättelse om de svenska kinakrogarnas uppgång och fall i fokus. Vi får följa med in i köket, men från olika perspektiv. Där finns dottern som reflekterar över sin mammas kinarestaurang, krogägaren som sålt sin verksamhet och en farmor som berättar om kinakrogens slut år 2058. Guide är restaurangens egen röst, där fragmentariska krogmiljöer agerar fond.
– Jag tycker att kinakrogen som koncept är så intressant, det finns så otroligt många lager. Det finns en dubbelhet – delvis är det ett spår av den kantonesiska migrationen, men det är också en projicerad bild av vad Kina är, en bild av en annanhet, säger Lap-See Lam.
Kinakrogen blev ett begrepp i Sverige under 70- och 80-talet, och då främst som en symbol för något exotiskt och lyxigt. Med tiden har det förändrats, menar hon.
– Jag vill förmänskliga platsen, den har blivit så vanlig att den blivit osynlig. Men jag vill också synliggöra och problematisera kinakrogen, frågan är komplicerad. Vad händer när du förpackar och säljer en kultur som en vara på det här sättet? Samtidigt är kinakrogen ett verkligt ställe och viktig för alla som ätit där, och jobbat där, säger hon.