Ingemar Brantmo inspireras av Lövångers natur i sin konst.
Höstsolen slår mot Lövångers gator. Redan innan dörrarna till villan på Lidvägen öppnas skvallrar gården om det skapande livet som levs på insidan. En undangömd vrå för fika, en egenbyggd bänk och katter i keramik skymtar bland de gulnade löven.
Ingemar Brantmo flyttade från Umeå till Lövånger för tre år sedan, och har sedan dess vandrat i omgivningens skogsgläntor och Bjuröklubbs dramatiska klipphällor. Sakta men säkert har Lövångers natur, lingonris och svampställen blivit lika självklara som det egna köket.
– Naturen är livsviktig för mig, det är där jag spenderar den mesta av min tid. Det var också en av de största anledningarna till att jag valde att flytta hit, där allt sådant finns så nära, säger han och visar upp ett bord till bredden fyllt av det senaste fyndet, brungula trattkantareller.
I somras ställde Ingemar Brantmo ut på konstsalongen Bothniasalong i Luleå.
Det är också där, i skogsmyllan, tallbarren och mossklädda stenar, som Inger Brantmos konst tar avstamp. Stora verk, som vid första anblick vibrerar av himmel, sten och vatten. Men det är långt ifrån stillsamma avbildningar av omgärdande natur, utan istället vrids och vänds verkligheten till något annat. Symboliska detaljer, skiftande perspektiv och fantasivärldar – allt ryms i Ingemar Brantmos penseldrag.
– Jag har aldrig varit intresserad av att göra exakta avbildningar, men Lövånger med omnejd finns i allra högsta grad närvarande i de flesta av mina verk. Där finns Bjuröklubbs klippor, till exempel, men jag har gjort de till mina egna. Det är något med naturen, att den är så föränderlig men samtidigt en trygghet. När du bor såhär är den så påtaglig, alla säsonger finns tydligt inpå knuten.
Hans bildvärld har nu flyttat in på Galleri1, i en utställning som pågår till 10 oktober. Sist någon fick tillträde till hans surrealistiska universum var i början av 2000-talet, i Norge. Här ställde han ut senast under 70-talet, med undantag för de tre verk som antogs till Bothniasalong i Luleå i somras.
– För mig har det aldrig varit det viktiga, utan det centrala är målarinsatsen. Den får mig att må bra, det är terapi och utveckling.
Ingemar Brantmo har ett tydligt bildspråk.
Ingemar Brantmo är uppvuxen i Umeå och har studerat på konstskola i Gävle. Under 70-talet var han yrkesverksam konstnär samtidigt som han undervisade på Umeå konstskola och smyckade flera offentliga miljöer i länet. Anledningen till att han inte ställt ut på väldigt många år stavas allergi – i slutet av 70-talet märkte han hur tiden i ateljén fick honom att må dåligt, han domnade bort och fick problem med andningen.
– Jag gick till en läkare som sa till mig: du måste sluta måla nu. Jag var allergisk mot lösningsmedel, och allergin hade eskalerat. Det var förödande, såklart. Men samtidigt tror jag att motgångar väcker en kraft hos en, en kraft som hittar nya vägar.
Så blev det. Sedan det tunga sjukdomsbeskedet har Ingemar Brantmo utbildat sig till kock, drivit kafé, jobbat inom vården och på en fiskindustri i Norge. Det var också där, bland fiskrenset i Nordnorge, som han hittade tillbaka till sin konst.
– Jag hittade alternativ till lösningsmedel som är gjort på citrus, och sakta men säkert fann jag omvägar som gjorde att jag kunde återuppta måleriet.
Den långa pausen märks i uttrycket. 70-talets Ingemar Brantmo var brinnande politisk, med blodröd kritik mot allt från Vietnamkriget till kärnkraft i sina verk. Nu har istället färgerna blivit klarare, men plakatpolitiken lyser med sin frånvaro.
– Jag är fortfarande politisk, det är jag. I ett av de största verken i utställningen reflekterar jag kring vad som händer med naturen om vi fortsätter behandla den som vi gör. Kommer den bara att finnas på museum i framtiden? Men det är inte alls på samma sätt som då.
Inne i ateljén i Lövånger står verk som inte fick plats i Galleri1:s lokaler. Spruckna klipphällor, gräsmattor fyllda med märkliga röda cirklar. Men alltid mot blå, molnfri himmel.
– Utställningen, och alla mina verk jag gjort sedan jag flyttat hit, speglar noggrant den fasen jag är i just nu.
Och vad är det för fas?
– Lugn och ro kanske, en harmoni och symmetri. Ja, så är det nog, säger han.