Han har spelat på allt i från stora festivaler till svartklubbar i Kina men tycker ändå att Rivhuset i Skellefteå är något av det coolaste han sett på länge.
– Det här är ju skit häftigt. Tänk på alla spelningar man skulle kunna ha här, säger Inge Johansson samtidigt som han går från rum till rum på Rivhusets övervåning.
Inges uppväxt i Ersmark och Skellefteå var något helt annat än vad musik- och kulturintresserade ungdomar i kommunen upplever idag. Under 80-talet i Ersmark så spelade man antingen hockey, drack öl och körde moped eller så är man med i någon form av religiöst samfund. För Inge som fallit handlöst för band som Kiss vid sju års ålder blev det svårt att passa in. Under skolundervisningen pratade lärarna om hårdrocken som en farsot som fått ungdomar att mördat varandra.
– Allt som var dåligt för barn var jag attraherad av. Jag kunde inte förstå det för musiken fyllde mig med varma positiva känslor. Det var jobbigt när man var tio bast och gillade Iron Maiden, det var ju liksom något fel på en. Man drog sig till något som ansågs destruktivt.
1991 gör Inge en ny musikalisk upptäckt som kommer att förändrar hela hans liv. Han upptäcker punken och börjar på allvar kalla sig för punkare.
– Jag är 14 år jag känner mig jävligt utanför. Det är lågkonjunktur i Sverige, farsan förlorar jobbet. Man läser om neddragningar, lasermannen skjuter människor och vi ska gå med i EU. Det är en väldigt turbulent tid i en tid då jag var ung och man funderar ”vad händer”. Man blev presenterad av att framtiden är ganska mörk och så hör man Ebba Grön och The Clash och känner bara ”nu fattar jag”.
Efter gymnasiet flyttar Inge till Umeå. Hardcore-scenen och Umeås starka kulturmiljö verkar som en magnet på Inge som var trött på att känna sig ensam.
– Jag var aldrig rädd på kvällarna i Umeå. I Skellefteå kunde folk skrika efter en eftersom jag såg ut som jag gjorde och klädde mig som jag gjorde. I Umeå kände jag mig lugn var det ingen som skrek "punkarjävel" och kastade ölburkar efter en.
Det fanns två tankar i Inges huvud i samband med flytten; Han ska hitta ett band att spela med och skaffa sig ett jobb.
Ett år efter flytten till Umeå bildar Inge och bland annat Dennis Lyxén bandet The (International) Noise Conspiracy. Från 1998 till och med splittringen 2009 gör bandet cirka 700 spelningar över hela världen. Under åren som följer spelar Inge i ett flertal band och fortsätter turnerandet jorden runt. Sammanlagt har det blivit runt 1 300 spelningar.
– Jag trodde aldrig att jag skulle vara 39 och leva på att spela i ett punkband. Jag har sett halva världen tjugo gånger om. För att vara en bondgrabb från Ersmark är det rätt häftigt att ha fått göra det.
I september släpper Inges nuvarande band Against me! sitt nya album ”Shape shift with me”, ett konceptalbum som handlar om kärlek och relationer berättar Inge.
– Det är den ultimata utmaningen för ett punkband. PJ Harvey gjorde en platta 2012 där alla låtar handlar om krig. Hon sa i en intervju ”jag har släppt plattor i 20 år först nu jag känner mig redo skriva om krig”. Som punkare har vi bara skrivit om krig det var svårare att ta steget att göra något personligt, att skriva om att bli kär och att kärlek tar slut. Det var en jätteutmaning.
Jag har sett halva världen tjugo gånger om. För att vara en bondgrabb från Ersmark är det rätt häftigt