Sara Lidman år 1999, tre år innan hon påbörjade berättelsen
30 december 1941 skriver Adela Lidman: ”Jag fyller 18 år i dag. Jag vill studera människor. Skriva om dem; hata, älska förstå, upphöja enkelheten, snällheten, nedgöra pondusen och själviskheten. Ja jag vill skriva. Allvarliga saker. Jag vill predika.”
Lokalpressen betalar fyra öre raden för kåserier och noveller. Hon använder pseudonymen Laila Dan. ”Kameraposen”, Skelleftebladet 10 januari, ser hon som ”mitt senaste utsökt kvicka och djupt psykologiska kåseri”. Den ambitiösa artonåringen är på banan.
24 januari svarar hon en anonym insändare, ”Herr Z”. Undertecknar med namn, Adela Lidman. Med tillkämpad behärskning, ställer hon Herr Z mot väggen. Inlägget visar fram mot talaren, debattören och artikelskrivaren Sara Lidman.
Så går sextio år. Året är nu 2001. Vad som hänt under tiden är välkänt: Debuten ”Tjärdalen”. Sydafrika och Vietnam. Jernbaneposet. De många talen och artiklarna. Sara Lidman blir, enligt Nordisk kvinnolitteraturhistoria, ”en av de stora språkförnyarna i Norden och en gnistrande och förargelseväckande kvinna i offentligheten”. Ett omdöme som Sara Lidman-sällskapet överfört på Sara kulturhus, ”Gnistra, Arg, Väcka”.
Sara tar upp en gammal tråd. Skriver till universitetsrektor Inge-Bert Täljedal för att höra om bostad i Umeå och berätta en romanidé. ”Det är så här att jag nu är 77 och egentligen hade tänkt att det var färdigskrivet för min del. Men vissa ämnen i denna vår provins… ”
Ämnet var soldaten Nils Olofsson Bååth från Bygdeå, som enligt prästen och forskaren Karl Fahlgren: ”uppgav sig ha intim kontakt med – sin Gud – som talade till honom i ängsladan på storgärdan intill gården.”
Fahlgren kontaktar tidigt Sara i saken. ”Men jag var för ung då, hade osett världen och o-levt och var redan skräckslagen av de grånade forskarliv jag sett i Uppsala; jag vågade inte ge mig i kast med detta historiska material.” Leif Sjöberg, Saras ”Vän i Verlden”, menar att Bååths historia är som gjord för henne. Han lånar hem böcker om stormaktstiden. Dagen efter insjuknar han, ”efter 27 dagar lämnade han denna Verlden.” Sara står ensam med sitt uppdrag.
Sara Lidman vid Realexamen i Piteå 1942.
I Sara Lidmans arkiv har kättaren en egen mapp med dagboksblad, klipp, Fahlgrens handlingar, utkast och skisser. Sara arbetar med uppslaget ett drygt år. Det går tungt. Hon undrar: ”varför ska denna bok skrivas? för att det är dags att jag skriver en bok? därför att jag etablerat mej som producent av böcker? eller för att jag har ngt i levern och på hjärtat som behöver”.
Av boken blir endast två maskinskrivna sidor. Ett utkast till akt ett i en ”kättar-Opera”. Vilket synopsis! Sara skissar krigets grymhet. Plundring, handgemäng, våldtäkt, tortyr. Kriget kräver ”hemsk musik ’stravnskijs våroffer’ en rotvälska av språk där ingen vet vem som är vän och vem fiende”.
Hon markerar solopartier. Två arior. ”Alla våldtagna barns aria”, ”den heliga jungfruns aria”. Tortyroffrens lidande lyfts fram i falsettsång ”bortom bortom”. Dansen är föreställningens röda tråd: ”krigets självt måste göras som en dans”. Vardagen före överfallet.
”Kan man tänka sig en dans som innefattar fiske sådd av potatis höbärgning tröskande att alla dess fattiga sysslor och magra kläder ändå får en sorts lifsens fröjd över sig”.
Bröllopsdansen tråds ”tills döden skiljer oss åt tills döden ja döden han är en lustiger en”.
För en dramatiker borde det vara frestande att ta sig an Kättaren. Inte Operan. Däremot en åldrande författares försök att fästa sista tråden.