Foto: Britta Stenberg.
I sex fristående noveller låter Gunnar Sandström oss vandra mellan olika miljöer, händelser och tillkortakommanden. Bäst är att läsa dem var för sig. Varje berättelse är specifikt, och ibland mycket starkt laddad.
Det är väldigt lekfullt. Ensamhet och enkla vardagsmiljöer sätter prägeln. Flera av dem bär vemodets dunkla kåpa över sig. Livet kan vara tomt, trist och torftigt för många. Särskilt tänker jag då på mannen som blommar upp när kvinnan från kommunen kommer för att höra sig för om den gamles liv. Hans glädje blir sorglig när man upptäcker att han hoppats förgäves, och lite otydligt anar man att hon varit en fräck bedragerska.
Fantasin dansar lätt och fritt genom berättelserna. Lekfullt, men gör tyvärr en del av novellerna spretiga och stundtals svåra att följa. Såväl med orden och miljöerna tänjer han på gränser. Det i sig är inget negativt, tvärtom, men när fiskar, blommor, bär och bokstäver svänger runt, blandas sannolikt och osannolikt i överkant.
Medan bokstäverna sladdrar på, visar sig det skrivna ordet vara komplicerat. Kanske inte ens värt att gå i tryck för den envise krönikören i en av novellerna.
De annorlunda berättelserna visar på vardagen, livet och mänsklighetens envisa kamp mot tillvarons hårda krav.
