Hedvig Vallmark bor i Ånäset och skapar ofta flera surrealistiska verk per dag.
Decembers första riktiga vinterdag har pyntat träden med pudersnö, och E4: an med gråblaskigt slask. Snett mittemot Ånäsets eget landmärke, osthyvlarna, skymtar vid första anblick främst en tät skogsdunge. I hård kontrast mot dovgröna tallar och pappersvit himmel träder sedan gul träpanel fram mellan trädstammarna.
Flera hundra kvadratmeter gammal läkarvilla, inramad av gigantiska träd som sträcker sig mot himlen. Platsen hade länge fungerat som sommarstuga när Hedvig Vallmark flyttade in, tillsammans med sex andra.
– Huset är väldigt gammalt, vi har bland annat hittat en gynstol från tiden när det var läkarmottagning, säger den.
Inne i ett av rummen breder stora ark ut sig, ackompanjerade av taveldukar fyllda med akryl. Sammanlagt handlar det om kring 2000 verk.
– Ja, det måste ju bli något sådant. Alla är skapade under en tvåårsperiod, så det handlar om minst ett per dag, oftast målar jag fler, säger Hedvig Vallmark.
Svarta mönster möter vit bakgrund, vissa rymmer inslag av färg. Linjerna letar sig runt arket, formar ibland abstrakta porträtt, ibland sådant som är upp till betraktaren att tolka.
– Jag skulle säga att det är expressionism. Jag tilltalas av surrealismen, jag vill vara så långt från realism som möjligt. För min del finns det något väldigt tråkigt i realismen, det är jag inte intresserad av, säger den.
Det mesta går i svartvitt, men i vissa verk skymtar röda stänk.
Teknikerna växlar mellan tusch, akryl och olja men tillvägagångssättet är detsamma – ett skapande som drivs av atmosfär och stämningar, där blicken aldrig är fäst på själva verket.
– Nej, jag vill inte titta på det jag ritar eller målar. Det blir mer intressant då, tycker jag. Ibland blir det inte alls bra, ibland blir det för fint. Och för mig är det tråkigt när det är för tillrättalagt. Det är som finast när det är precis lagom fult, säger den.
På väggen hänger ett utdrag ur det intensiva konstskapandet. I några verk kan ansikten utskiljas, och anledningen är att linjerna uppstår ur toner. Samtidigt som den målar, spelas också en viss typ av musik, eller ibland samma låt, om och om igen. Känslan, eller som i det här fallet, artisterna översätts sedan till Hedvig Vallmarks bildspråk.
– Här har jag lyssnat på The Beatles, till exempel. En tolkning av Paul McCartneys ansiktsdrag syns. Ofta är musiken inte så konkret, men jag märker att jag inte kan byta genre mitt under en process. Det blir fel, musiken är indirekt viktig i konsten, säger den.
Inspirationen hämtas inte bara från toner, utan också från andra konstnärer. Ralph Steadman, känd för sina illustrationer, och Joan Miró, stor spansk kreatör, har influerat många av verken.
– Jag tycker om att de är lite barnsliga, och Ralph Steadman är också en stor personlighet. Det börjar ofta så, med en stor surrealistisk konstnär eller en låt, säger Hedvig Vallmark.
Hedvig Vallmark har bland annat studerat vid Solviks folkhögskola, konstlinjen.
Än har konsten inte visats i någon traditionell utställning, men på Facebooksidan Art of Murvelhest och instagramkontot Murvelhest har den skapat ett virtuellt galleri.
– Där visar jag nästan allt jag skapat.
Konsten har varit närvarande i hela dens liv, men det var först för två år sedan som tuschpennorna och penslarna började spela en större roll.
– Då blev jag nykter, och började skapa mycket mer intensivt. Det hängde ihop. Jag började studera på Solvik, bland annat, och fick lära mig flera nya tekniker och vågade testa akryl. För mig är konsten väldigt viktig, den är något som får mig att sluta tänka, på ett bra sätt, säger Hedvig Vallmark.