Sara Lidman mitt i ett av sina tal.
Fler verkar ha lättare att anknyta till talaren än författaren. Även bland dem som tycker romanerna är svåra finns en annan attityd till talen. Sara Lidmans röst saknas idag. Ofta hör man ”Nu skulle Sara behövts!” Sara Lidman uttryckte vad många tänkte. Hon får oss att minnas demonstrationer och författaraftnar. Från sömmerskornas strejk på Algots. Från många radiouppläsningar. Nu senast reprisen av "Den underbare mannen". Till förstamajtal, hembygdsträffar och biblioteksinvigningar runt om i Västerbotten. Hon nådde fram. Även till dem som inte delade hennes politiska ställningstaganden. ”Sara kunde verkligen tala!”
Umeå universitetsbiblioteks Arkiv och specialsamlingar rymmer en skatt – Sara Lidman-arkivet. 25 hyllmeter med handskrivet, tryckt och bandat material. Här finns manus till nära 200 tal, anföranden, föreläsningar, debattinlägg, krönikor, sommarprat med mera. Troligen bara en del av alla de tal Sara höll. Det första, "Att brottas med ord", är från Uppsala 1955. Det sista bevarade, "Anförande på opinionsmöte på de mänskliga rättigheternas dag mot USA:s krigshot mot Irak", hölls i Stockholm december 2002.
Ämnena är många. Sara talar om hotet mot miljön, om språket, om arbetsrätt och arbetsmiljö. Hon talar mot videovåld och kvinnoförakt, mot pornografi, krig och övergrepp. Hon talar för livet, rätten att sörja sina döda, för fred, rätten att göra civilt motstånd. Hon är en eftertraktad talare på internationella konferenser. I Sverige och utomlands. Hon medverkar i radio och tv. Ofta med förstärkt klagomur. Saras åsikter var stundtals mer än omstridda. Flera manus refuserades.
Sara Lidmans talarkonst är värd en egen bok. Sättet att inleda och avsluta. Hur hon fångar lyssnarnas uppmärksamhet. Det direkta tilltalet av makthavare. Hur hon påminner om tidigare generationers arbete. Den grund de lagt för dagens samhälle. En av många trådar Sara Lidman väver in i talen är Kärleken. Kärleken till Livet. Kärleken människor emellan.
Januari 1970 talar hon vid ett solidaritetsmöte i Lund för de strejkande gruvarbetarna i Norrbotten. Sara inleder: ”Harry Holmlund yttrade på det första strejkmötet i Kiruna: ’Vi är människor. Tänk att man ska behöva säga det i Sverige, år 1969!’
En beskrivning av Sara Lidmans talarkonst.
Ja tänk! Frågan är om inte varje arbetare snart måste utrustas med en varningstriangel för omvärlden, en följesedel av något slag. Obs levande människa – får ej brytas! – Obs Aktas för stötar och ovänligt tilltal! – Obs har endast ett hjärta – oersättligt. Ägare: sin egen – och den älskades."
Vid farbrodern Anund Lidmans begravning sommaren 1971 sammanfattar hon med några ord västerbottningens innersta väsen. En spegling av Bibelns Höga Visa. ”Här i Västerbotten har vi aldrig varit riktigt hemma med de stora orden. Tack eller förlåt eller älskade har varit nästan oöverkomliga ord att säga. En blick, en lustighet en liten gest fick stå för det outsägliga.”
Hur hann Sara Lidman med allt? I dagboken undrar hon gång på gång varför hon tackat ja till nya åtaganden. Ta andra halvåret 1978. Romanen "Vredens barn", del 2 i Jernbanesviten, borde ha krävt all tid. Samtidigt skrev hon debattartiklar och inlägg. Samma halvår talade hon vid åtta tillfällen från Luleå i norr till Härnösand i söder.
Ett av dessa tal, sammanfattat med några stolpar, visar Sara Lidmans omsorg om hembygden. I dagboken, återgiven av Annelie Bränström Öhman i "Stilens munterhet", står: ”På tisdag [12.12 1978] far jag till Luleå och följer skolans uppvaktning av Teknis.” Så här kan Sara ha inlett sitt tal på Tekniska Högskolan: ” När niorna från Jörn vänder sig till er med detta uppdrag – forska fram en möjlighet för oss att stanna häruppe! visar dom er tekniker ett stort förtroende. Dom litar på att ni också vill stanna häruppe, att också ni är sårade över utplundringen av Norrland. De flesta av er är ättlingar till nybyggare i tredje eller fjärde generationen? Helt säkert har ni ärvt uppfinningsrikedom av dem. Jämte värdefull utbildning. Antag utmaningen!”
Finns det någon tidigare 9:a som kan berätta om händelsen? Undrar