Båda delarna. Silvana Imam är inte bara en grym rappare utan även en väldigt skicklig liveartist. Foto: Emilie Sjölund.
"Hip hop is dead". Åtminstone om man ska tro Nas som för nio år sedan tillägnade ett helt album till det konstaterandet. Och ja, hiphop har varit död under många år. Betydligt längre än bara nio år. Eller nej, den har varit riktigt framgångsrik och dragit in massvis och åter massvis med pengar som majoriteten av dagens rappare skryter friskt om. Det och hur mycket brudar de får då samt hur dyra deras åk är, så klart.
Nu tror ni kanske att undertecknad inte är ett fan av genren. Det är tvärtom. Men att se en av sina favoritgenrer gå från att förmedla rösterna hos de som slåss underifrån och upp till att handla om skryt och ytligt strunt var plågsamt. Så plågsamt att det var många år sedan det senast gick att uppskatta någon ny förmåga (bortsett från amerikanska A$AP Rocky då). Med andra ord hade Nas rätt. Hiphop har varit död, men nu är den återuppväckt ur det döda. Fetare, tyngre och mer legendarisk än någonsin. Allt tack vare en kvinnlig svensk rappare med rötterna i Syrien och Litauen som stavas S-I-L-V-A-N-A I-M-A-M.
Minuterna innan Silvana Imam intar Norran-scenen ropar publiken ut hennes namn i vad som liknar ett religiöst mantra. När hon väl kliver ut i ljuset till ett intro som hyllar de som slagits för kvinnors rättigheter välkomnas hon av regnbågsflaggor. En uppenbart rörd Silvana Imam, som förutom att slåss för alla människors rättigheter har blivit en gayikon, börjar kvällen med världens bästa "jag-skiter-i-att-ta-skit-låt", "Jag är en fakkin gee".
Hon fortsätter med "I•M•A•M", "I min zon" och "Tänd alla ljus" för att bara nämna några titlar och spelningen blir bara tyngre och bättre för varje textrad. Redan då är det besvarat, kvällen är en religiös upplevelse och Silvana Imam är guden. Som om det inte vore nog kör hon även sin nya låt "Knark" (var lugn, hon uppmanar inte publiken att ta substanser utan säger att hon är deras nya drog) som är det tyngsta hiphopgenren haft att komma medan sedan guldåren under mitten av 1990-talet. Vem hade någonsin vågat tro att detta skulle hända? Alltså, att en svensk, kvinnliga rappare skulle ta hiphop under sina vingar och göra den legendarisk.
Vad är det då som gör Silvana Imam så ruggigt bra undrar kanske ni som av någon oförståelig anledning missade denna spelning? Förutom det uppenbara då, grym rap som hela tiden tänjer gränser, utmanar lyssnaren och framför allt uppmanar en att öppna ögonen, är Silvana Imam äkta. Hon rappar om sin uppväxt, sitt liv, sin kärlek till flickvännen och tillika popartisten Beatrice Eli och vad som gör henne upprörd. Hennes musik är precis lika musikaliskt tung som den rent textmässigt är en knytnäve där det känns som mest och där den behövs som bäst. Dessutom äger hon scenen.
Silvana Imams spelning på Trästockfestivalen kommer helt enkelt att gå till musikhistorien. Hur är det nu hon brukar säga? Det finns bara en Imam och det är inte en man.
Det finns bara en Imam.
Foto: Emilie Sjölund.