"Babblarna är tydligengrejen" meddelar sambon en dag när han kommit hem från jobbet.
Arbetskamraterna ansåg att han som nybliven förälder borde upplysas om detta. När en kompis dessutom med lite panik i rösten berättade att babb(eln?) Diddi var slutsåld så här inför jul insåg vi att det här uppenbarligen är ett måste för de små och vi kände oss nödgade att kolla in vad dottern kanske kommer att älska om något år eller två.
Och nja, nog var de färgglada och gulliga men vi är väl något långt ifrån målgruppen. Flickebarnet själv var måttligt intresserad. Vid drygt två månaders ålder är hon mest road av att grundigt undersöka sina händer, emellanåt ofrivilligt stoppa dem i näsan och försöka slå rekord i hur många bubblor som kan produceras ur munnen samtidigt.
Jag har någon förhoppningom att så småningom utvidga hennes intressen och att jag kanske rent av kan påverka hennes smak. De må vara enfaldigt att tro att hon ska gilla det jag gillar men jag blir så entusiastisk vid tanken på att visa henne underbart fina filmen ”Totoro” så vi tillsammans kan bli lite gråtmilda när fyraåriga Mei rymmer från sin storasyster. Och jag vill så gärna introducera henne för gänget på ”Sesame street” och söta Elmo som ska lära henne att dela med sig. Och Kakmonstret som ska... hetsa till en ohälsosam konsumtion av kakor.
När hon sedan blir lite äldre vill jag så hemskt gärna att hon ska älska ”Labyrint”, ”Den oändliga historien”, ”Willow” och ”Den bleka dödens minut”. Filmer som kommer att vara hopplöst ute ur tiden men som eggar fantasin.
Jag inser att det härkanske inte kommer att funka. Kan hända att hon inte ens tycker om film. Hon kanske blir en ordentlig person som pysslar med mer hälsosamma och smarta saker. Eller så kanske det blir hon som introducerar mig till allt nytt.
Jag har ju tid på mig att planera. Än så länge är det svårt att konkurrera med att skapa bubblor med munnen.