Åtta år. Så lång tid har det gått mellan Metallicas senaste skiva "Death Magnetic" och nya dubbelgiven "Hardwired… to Self-Destruct". En bedövande lång väntan för alla som längtat. Och om det var värt väntan? Ja och nej.
När Metallica är som bäst, exempelvis i titelspåret, grymma "Moth into Flame, Atlas, rise!", "Halo on fire" och avslutande "Spit out the bone", ja, då är det få band som kan klå dem på fingrarna. Det är en ren fröjd att höra. Och när det är som bäst, då är det bättre än allt annat Metallica gjort sedan det klassiska självbetitlade svarta albumet från 1991. Inte illa. Inte illa alls. "Hardwired… to Self-Destruct" är något av en blandning av just det svarta albumet, debuten "Kill Em All" och, grymt otippat, "Load/Reload"-eran.
Tyvärr, och det gällde även "Death Magnetic", är dalarna nästa lika djupa som topparna är höga. Det är Metallicas, i brist på bättre ord, förbannelse. Hur bra vissa av låtarna än är går det inte komma ifrån att mycket är väldigt tråkigt, svagt och poänglöst. Skivans tolv spår hade med lätthet kunnat förbli åtta. "Hardwired… to Self-Destruct" visar att Metallica har mycket kvar, men helheten blir lite vacklande.
Dennis Fahlgren