Snabbt. Ænimus spelade snabbt och hårt.
Under lördagens kväll anordnades för första gången rockklubben Club Fire på Mollys i Skellefteå. Arrangörerna har en förhoppning om att bjuda på livemusik med jämna mellanrum, och under premiärkvällen spelade de lokala banden Ænimus och Blister Brigade. Två orkestrar med färska - och imponerande - debutalbum i ryggen.
Först upp på Mollys scen är Ænimus. Med vad som verkar vara eld i både baken och skäggen klämmer bandet ur sig dubbelkaggekryddade hårdrockskarameller till den lilla skara som samlats framme vid scenen. I synnerhet Anders Sevdin, bandets sångare och basist, ger järnet och hinner både med skärande falsett och att vifta med armarna i takt samtidigt som han spelar bas. Som avslutning frustar Ænimus fram en illersnabb och svettig version av debutalbumets första spår "Seven circles of hell".
Inte långt därefter är det dags för Blister Brigade att lätta på trycket. Det exploderar direkt i inledande "Riot child". Jag tror inte jag är ensam om att tänka att bandet förtjänar att åka land och rike runt och spela sin energifyllda rock n roll inför en större publik. Det bjuds på "Left hand pain", "Dead street march" och en ny komposition vid namn "Fire at will". Allt är klockrent. Det är bara att tacka och ta emot.
När musiken tystnat är det tydligt att Club fire fått en lyckad debut med bra ljud och massor av energi. Det enda jag vill få svar på är varför publiken är så blyg? Med ungefär etthundra besökare är det lite märkligt att det inte är fler som ställer sig upp och går mot scenen. Nu spelar banden förvisso utomordentligt bra och den tappra skara står längt fram svettas ordentligt, men tänk vilket djävulskt drag det skulle bli om alla i lokalen deltog lite mer.
Dennis Fahlgren
Svettigt. Full fart längst fram.
Falsett. Anders Sevdin i Ænimus.