"Den sista vakten på Ellis Island".
Titel: Den sista vakten på Ellis Island
Författare: Gaëlle Josse (översättning: Maria Björkman)
Förlag: Elisabeth Grate Bokförlag
Ibland försöker jag ta mig an böcker från relativt okända förlag. Ett slags protest mot de stora utgivarna.
Bland de mindre förläggarna finns Elisabeth Grate, som företrädesvis ger ut översättningar av franskspråkiga författare.
I höstens utgivning fastnade jag för en mycket konkret skildring om livet på Ellis Island i inloppet till New Yorks hamn.
Det var där alla migranter från Europa togs iland under 1900-talets första hälft. Men inte alla kom ens längre än så; alla skulle granskas och godkännas – eller nekas tillträde till förhoppningarnas rike.
Den på 150 sidor koncentrerade boken bygger delvis på faktiska dokument. Huvudpersonen är en i själen ärrad tjänsteman, som bokstavligen ska bomma igen en plats där så mycket förhoppningar, men också besvikelser och lidande har passerat förbi.
Själv har han under åren sett sin älskade unga hustru dö efter att ha drabbats av smittsam sjukdom. I sin sorg försöker han senare ta sig an en italiensk kvinna med en yngre bror, som nyss tagit sitt liv sedan dennes förståndshandikapp satt honom i karantän för vidare utredning. Det slutar inte heller lyckligt.
”Den sista vakten på Ellis Island” är alltså ingen munter läsning. Däremot en högst meningsfull insats för att ge röst åt människor vars öden sedan länge är glömda. En bister verklighet ”några simtag från Frihetsgudinnan”.
Stefan Holmberg
"Bungalow".
Titel: Bungalow
Författare: Åke Edwardson
Förlag: Albert Bonniers förlag
Kalle Edwards är 63 år och reser till Sydostasien. Det har han gjort förr, men förutsättningarna är andra nu än för 40 år sedan. Då var det äventyr, nu letar han efter sin försvunna dotter, men blickar också tillbaka på sin barndom och sitt vuxna liv. Uppslaget är okej, Bungalow kunde ha blivit en bra bok om inte Åke Edwardson dränkt den i G & T.
Gin och tonic. Edwards och Edwardson låter rätt lika. Kanske handlar det om författaren själv? I vilket fall söp bokgestaltens pappa och inget barn mår bra av en full farsa. Kalle E spottar heller inte i glaset, varken som småbarnspappa eller långt senare på barer i de länder han nu återvänder till.
Efter 60 sidor är man rätt less, men det måste väl komma en vändning? Åke Edwardson är ju en en bra författare, rent av en gammal favorit. Borde veta när en historia kräver ny tonart och spårbyte.
Men icke. Inte den här gången.
I 500 snackiga sidor fortsätter det på samma sätt. Kalle söker efter Jenny, huvudsakligen genom att ställa frågor över ett glas – hur mycket till spårhund är han egentligen? – och visst: det illustrerar kanske hur alkoholism kan gå i arv och hur evig den kan vara, men också hur lite den bryr sig om sin omgivning, inklusive dem som ska läsa om den. Åter: vi talar 500 sidor!
63-åriga vanedrinkare är sällan tjusiga. Både författare och förlag måtte ha höga uppfattningar om läsares tålamod.
Undra på att Jenny drog.
Olle Lundqvist
"Myrgöreln".
Titel: Myrgöreln
Författare: Stig Andersson
Förlag: Tufvan förlag
En ung man hittas död och frågan är förstås: vem gjorde’t?
”He måst ha vare nan främmen männish som kom körande längs landsvägen å bara hiva av han däri skogen”, spekulerar en man vid namn Marklund. Andra heter Markgren, Lundberg och Hedlund och alla talar de Skelleftemål. Och ibland hörs ljudet från Myrgöreln, vilket också är titeln på Stig Anderssons debutroman.
Den utspelar sig kring 1950 i Långsvedjan, vilket är ett av bokens få påhittade namn. För i närheten ligger Tjärn och då och då passerar Lindmarkarnas hästar. Det är uppenbart: byn är Tuvan. Eventuella tvivel upphör när man ser förlagsnamnet.
Där finns Holmgrenarnas fusen, där finns krigsbarn från Finland och en kvävande kristlighet. Hela berättelsen ångar av tids- och lokalfärg, fångad av någon som vet och kan. Stig Andersson föddes – 1944; han är alltså 75 år – och växte upp i Skellefteå och tillbringade en stor del av sin barndom på Tuvan, utbildade sig till socionom i Umeå och har arbetat som sådan i Gävle där han fortfarande bor. Han har tidigare gett ut diktsamlingar och noveller, men detta är hans första roman, en kriminalhistoria där mordutredaren, kommissarie Lundgren från ”Ståckhålm”, är den ende som inte talar bondska. Enbart som sådan är den läsvärd, men lyfts till skyarna gör den av språket. Det är på kornet, det är läsfröjd!
Myrgöreln? Storspoven!
I 40 år har jag, två gånger om dagen, passerat Tuvan, Plötsligt blir byn högintressant. Var hittar jag Holmgrenarnas fusen?
Olle Lundqvist