Hårdrocksgubbarna i Saxon gav allt och lite mer

Med risk för regn ställde sig brittiska hårdrockslegenderna Saxon på Stadsfesten scen och gav allt under den sena lördagskvällen.

En dryg timme innan det är dags för brittiska hårdrockslegenderna Saxon att kliva upp på Stadsfestens scen öser regnet ned från en mörk himmel. Vid denna tidpunkt är jag knappast ensam om att känna en viss oro över hur bandets spelning kommer påverkas av väderleken. Hur många vänder hem? Hur många som hellre stannar i ett tält eller hur många som bara inte kommer till Möjligheternas torg överhuvudtaget om det visar sig att regnet inte ger med sig? Oron visar sig dock vara i onödan då väderleken på något mirakulöst sätt gör en helomvändning lagom till att Saxon börjar spela.

Och många är vi som sökt oss till Möjligheternas torg för att lyssna på Saxon. I inledande "Battering ram", titelspår från bandets senaste skiva, är det överraskande stark allsång. Det bådar gott att publiken och bandet hittar så pass mycket energi direkt. Sångaren Biff Byford tar kommandot på en gång och vandrar med pondus runt på scenen, ylar och gestikulerar. Extra imponerande med tanke på att han har hunnit fylla 65 år. Och att rösten hållit sig nära nog likadan sedan bandet tog sina första steg 1977? Helt otroligt.

Förutom "Battering ram" och tredje spåret "Sacrifice", också från senaste albumet, är det en strid ström av bandets största hittar. "Motorcycle man", "Power and the glory", "Heavy metal thunder" som fint tillägnas till Motörheads frontman Lemmy Kilmister, "Crusader" och många fler. Personligen saknar jag favoriten "Strong arm of the law", men det är snabbt förlåtet när "747 (Strangers in the night)" kör över publiken på ett magnifikt sätt.

Visst att bandets två gitarrister Paul Quinn och Doug Scaratt inte rör sig i onödan och att medelåldern i bandet är betydligt högre än vad som rekommenderas i rockvärlden. Det gör dock inget när Biff Byford och basisten Nibbs Carter eldar på publiken på Möjligheternas torg. Energi finns det ännu gott om i dessa gubbar.

Det enda som är tveksamt under spelningen är det stundtals svajiga ljudet. Inledningsvis dränks sången av trummorna och av basen hörs väldigt lite i förhållande till gitarrerna. Lite tråkigt, men ju längre spelningen pågår så ordnar det till sig, skönt nog. Och sedan att vi i Sverige lever med lagar och regler som inte tillåter i princip någon ljudnivå alls under konserter kan knappast Saxon klandras för.

Stadsfesten har verkligen hittat mitt i prick när de bokat Saxon. När spelningen avslutas med klassiska "Princess of the night" efter en alldeles lagom lång hårdrockstimme går det inte annat än att vara hur nöjd som helst. Saxon, jag bugar och bockar ödmjukast för denna underbara gåva.

Dennis Fahlgren

Det bådar gott att publiken och bandet hittar så pass mycket energi direkt.