Finn en vän. Jonas Karlsson omges av Frida Hallgren (t v) och Josephine Bornebusch.
Egentligen är deten rätt kul historia. Mikko Virtanen är en finsk man som är så uppriktigt trött på sitt eget land.
Han vill bli svensk – till varje pris. Ett trauma som förföljt honom sedan barndomen då vårt broderland fortfarande inte vunnit Eurovisionsschlagern och då Abba var som störst.
Allt upptäcktes på en semesterresa till Sverige då allt var så idylliskt. Och då hallonbåtarna var det mest gudomliga godis han smakat.
Så kommer dåchansen när Mikko bestämt sig för att begå självmord på Finlands-färjan. Naturligtvis iklädd i en svensk Tre Kronor-tröja så han kan bli begravd som den okände svensken.
En svensk psykolog erbjuder Mikko sin identitet och finländaren får äntligen leva ut sina svenska drömmar.
Det här är inledningen till en komedi som definitivt inte saknar poänger.
Mikko upptäcker snabbt att Sverige inte alls är det folkhem han alltid drömt om. Där finns många saker som inte alls överensstämmer med hans världsbild.
När han träffarsin ”syster” blir förvecklingarna förstås ändå större. Dessutom blir det lite kärlekstrubbel på vägen.
Jag skrattar åt många av scenerna men saknar ändå den där riktiga komedikänslan. Jag tycker gott att det kunde ha skojats ändå mer om den svenska kulturen.
Jonas Karlsson är i alla fall riktigt älskvärd som Mikko. Lite så där tafatt naiv som vi är vana att se honom.
Josephine Bornebusch har också mycket utstrålning i det hon gör. Jag gillar faktiskt allra mest när hon får vara arg.
Fast bäst tycker jag ändå att Björn Bengtsson är som Rille. En kille som hellre tränar innebandyfinter i vardagsrummet än firar jul. Det är riktig parodi på den svenske mannen.
