Foto: AKIRA SUEMORI.
Tillsammans med mannen som personifierar drogmissbruk, Pete Doherty, gav Carl Barat oss ljuvlig indierock under början av 2000-talet. Deras band The Libertines skapade historia med odödliga låtar, men likt de flesta rockrelationer var allt inte skönromantiskt utan inbördes konflikter förstörde sämjan och 2004 gick bandmedlemmarna skilda vägar.
Sedan dess har Carl Barat (och även Pete Doherty) haft flera projekt på eget håll, men alltid med den garageskräniga indierocken som skrud. Inget har dock varit lika ikoniskt som The Libertines, inte heller Carl Barat and The Jackals och deras släpp "Let it reign".
Trots att basen är ungefär densamma när den engelske indierockaren är i farten kan skivan inte beskrivas som annat än intetsägande. Influenserna, oi och punkmusiken, är helt rätt men mellan verserna och refrängerna känns det bara skränigt utan någon som helst charm. Carl Barat maler dessutom på i samma gnälliga tonläge om hur jobbiga dagarna är och att det kan lika gärna regna. Inte ens i "Victory gin" när glansdagarnas uppkäftighet kommer fram vaknar undertecknads intresse. "Let it reign" hade gärna fått regna bort i någon av de skurar Carl Barat sjunger om.
Tur är väl att The Libertines återförenats och rykten säger att en skiva kommer släppas innan året är slut.