Elegans. Nicole Kidman i ”Grace of Monaco”.
Grace Kelly varen av Hollywoods största stjärnor på 50-talet. Men när hon träffade furst Rainier av Monaco blev det kärlek vid första ögonkastet och hon avslutade sin karriär och blev prinsessa på heltid.
Till skillnad mot lady Diana klarade hon också av att leva på glasberget - för det gäller att anpassa sig vid hovet.
Filmen utspelasi början av 60-talet då furstendömet var hotat av de Gaulles Frankrike. Eftersom skattefrihet rådde i Monaco så flyttade många franska företag dit av ekonomiska skäl. Frankrike - som var indraget i ett krig - behövde skattepengarna till militären och hotade med invasion.
Jag gillar verkligen början av filmen då Grace Kelly visar att hon minsann inte tänker hålla tyst om vad hon tänker och tycker. Även om en kvinna vid den tiden – och speciellt en prinsessa - skulle tiga i församlingen.
Det känns verkligen som en levande människa, som dessutom längtar tillbaka till sitt jobb som aktris. Inte minst när Alfred Hitchcock kommer och erbjuder henne en roll i ”Marnie” mot en då okänd skotte.
Nicole Kidmanär alldeles utmärkt i rollen som Grace. Hon har precis den sköna elegans som behövs.
Det finns också scener där hon verkligen visar vad som gjorde Grace till en sådan folkkär regent.
Samtidigt känner jag en tvekan när jag lämnar biosalongen. Är det här är vad som krävs även av dagens kvinnor för att lyckas? Att anpassa sig efter gängse regler och lämna sin egen karriär för man och barn.
På många sätt sympatiserar jag mer med lady Dianas val att förbli en självständig individ.
