Jätteödla. Godzilla är tillbaka – men den här gången som räddare av vår planet..
Det japanska jättemonstretGodzilla har försökt skrämma biopubliken många gånger. Och det har inte alltid lyckats.
Så varför inte göra en Terminator tänkte förmodligen manusförfattaren. Du som sett filmen om den mänskliga roboten vet att han förvandlades till en räddare i nöden.
För den här gången är inte Godzilla alltigenom ond. Jätteödlan är nämligen den mänskligheten får sätta sitt hopp till när ett annat odjur, dyker upp. En sorts jättelik insekt som lever på radioaktiv strålning och letar en partner.
Därför börjar förståshela historien i Japan, atomkraftens förlovade land.
En olycka vid ett kärnkraftverk skylls på en naturkatastrof, men i själva verket är det något annat som lurar i underjorden.
Det är faktiskt rätt spännande från början, inte så där bombastiskt som det brukar vara när Godzilla dyker upp.
Men när monstret frigörs20 år senare då tar förstås den amerikanska militären över och ska rädda världen.
Och mitt i all denna katastrofala situation hamnar en ung minröjare, en kapten vars pappa var med om den första olyckan. Och nu är fienderna, de muterade atominsekterna, på väg mot San Fransisco och hans lilla familj.
Ibland blir det outhärdligt sentimentalt. Du vet när barn med tårar i ögonen äntligen hittar sina föräldrar. Eller när de kära tu kan återförenas.
Ändå är jag intenegativ till historien som sådan. Det är en typisk popcorn-film där katastroferna avlöser varandra till fantastiska effekter både i ljud och bild.
Dessutom är det rätt upplyftande att lyssna till Ken Watanabes rollfigur, en japansk forskare. Han har insett att det är människans saknad av ödmjukhet inför naturen och miljön som leder oss mot katastroferna.
