Intensivt. Totalt Jävla Mörker bjöd på en urladdning i lördags.
Orsaken eller orsakerna till nedläggningen av Totalt Jävla Mörkers aktiviteter är meningslösa att spekulera i, det enda som egentligen är värt att konstatera är att bandet slutar på en nära nog perfekt topp. Av det som sångaren Fredrik Lindkvist säger om att det är fem medelålders män som försöker spela punkmusik märks ingenting. Bandet fräser och glöder i sitt mörker på samma sätt som när jag bevittnade dem första gången på ungdomshuset Efyran år 2001.
Efter ett kort intro exploderar bandet på scenen. Huvuden kastas fram och tillbaka, armar vevas vildsint, stämband brister och knogar vitnar. Publiken hinner knappt med mellan varje ny låt och urladdning. Att säga att det blir varmt som i helvetet nere i studion under Folkets Hus Umeå är en underdrift. Det är svettigt, det är hårt och det är riktigt, riktigt rått och bra. Från gamla hetsiga pärlor som "Brinn för fan, brinn!" och "Krossa flaskan i mitt ansikte" till hitlåtar som "Samma jävla skit" och "Kall värld" är det fullt ställ. Metallisk hardcorepunk kan bli något enformig, men Totalt Jävla Mörker vet givetvis att hetsiga salvor mår bäst av att varvas med krossande betongtyngd. Tunga riff blandas in i leken och ger om inte andningspaus åtminstone en behövlig variation till det sinnessjuka piskandet.
Sinnesjukt piskande, ja. Det enda som avslöjar att Totalt Jävla Mörker är inne på sitt tjugonde år är just den sanslösa rutin och kraft som bandet besitter. 20 bortkastade år? Skulle inte tro det. Snarare 20 väl spenderade år.
Och på något otroligt sätt lyckas intensiteten höjas ytterligare under spelningens andra hälft. Bandets tidigare sångare Anders Lindberg gästar under några äldre låtar och under det första extranumret visar sig Refusedsångaren Dennis Lyxzèn på scenen och skriker med under spelningens sista vibrerande minuter.
Som inledning på bandets avslutning är spelningen i Umeå en nära nog perfekt tillställning. Jo, visst. Det är lite märkligt att ingen spelning på avskedsturnén är förlagd till Skellefteå där allting en gång startade, men det är fullt förståeligt. Men i övrigt. Låtval, intensitet och ren råstyrka och alla gästspel gör att det bara är att lyfta på crust-kepsen, bocka, niga och tacka för 20 råa år i mörkrets tjänst.
Dennis Fahlgren
20 bortkastade år? Skulle inte tro det. Snarare 20 väl spenderade år.