Sällan har det börjat så olyckligt. Helmi har visserligen sin läkarutbildning, men har flytt landet efter att falskeligen ha meddelat patienter med cancer att de är friska. Nu är hon tillbaka, trots att hon vet att polisen snart kommer att banka på dörren.
Yvonne är alkoholiserad och misshandlad. Dina sitter med två krossade ben efter ett misslyckat självmordsförsök.
De första kapitlen i "Hitta hem" andas inte mycket hopp.
Men det tar sig. Susanne Boll, psykolog och journalist som blivit författare, låter saker börja hända och sina huvudpersoners liv vävas in i varandra och ganska snart känns det värt att fortsätta läsa.
Helmi är i grunden rätt tuff. Yvonne är det inte, men Helmi får henne att sturska till sig. Och Dina återhämtar sig mirakulöst snabbt. Tar man sig bara till gymmet och kör hårt förvandlar man sig tydligen från rullstolsbunden till topptrimmad på några månader. Man blir rockbasist på nytt. Man får ihop det så sänghalmen yr. Och bitterheten viker.
Alltså, jag vill syna …
Men strunt i det. Hoppet, det som inte fanns där, börjar spira och till slut finner jag mig engagerad i de tre kvinnornas liv, det som i stort sett (fast inte till hundra procent) går mot olika slags ljusningar. Ska man hitta någon sensmoral är den att "tillsammans blir vi starka".
Det kan låta som en klyscha, men klyschor brukar ändå bygga på någon slags sanning.
Så varför inte?
Olle Lundqvist
