Kärlekspar. David Dencik och Ruth Vega Fernadez i ”Gentlemen”
Klas Östergren skrevsin roman ”Gentleman” 1980. Han är en författare vars språk flödar fram med en poetisk ström av vackra ord och som i högsta grad lever 35 år senare.
Därför var jag orolig att lyriken skulle försvinna i filmatiseringen.
Men där tog jag miste. Regissören Mikael Marcimain har gjort en sällsynt vacker film där den underbara dialogen hela tiden finns med, kompletterad av en scenografi som är uttänkt in i minst detalj - inte minst i Henry Morgans paradvåning på Hornsgatan. Ibland använder också Marcimain på ett konstnärligt sätt svartvita bilder för att förstärka återberättandet.
Han som skildrarskeendet är författaren själv. Samtidigt finns han oftast bara med som en iakttagare av det samhälle han lever i och även vad som lett fram till det.
Det är istället de två bröderna Henry och Leo Morgan som är de starka karaktärerna i filmen.
Henry är den jazzinfluerade pianisten som har ett väldigt komplicerat kärleksförhållande till Maud, en kvinna som han delar med den ljusskygge affärsmannen Wilhelm Sterner.
Leo är den missbrukande poeten som med ett destruktivt leverne fört sig själv till helvetets port.
Det här är inte lättsmältoch samtidigt tar handlingen oss även bakåt i tiden, där rikedom byggts upp med hjälp av skumma affärer – inte minst under andra världskriget.
Där finns också bilder från Gärdesfesten 1970, en tid då de flesta ungdomar tog strid för en mer jämlik värld i stället för att bara tänka på jaget. Men samtidigt en tid då drogerna flödade och många hamnade på livets skuggsida med knarket som bästa polare.
David Dencik och Sverrir Gudnasson är alldeles strålande som bröderna Morgan. Ruth Vega Fernandes så där mystiskt klädsam som Maud.
Det enda jag har att anmärka mot är att första timmen känns väldig lång – där blir det ibland stillastående.