Far och son. Liam Neeson och Joel Kinnaman i gangsterdramat ”Run All Night”. Foto: Myles Aronowitz.
Joel Kinnaman ärnumera etablerad i Hollywood. Nu har han fått en roll som på många sätt är lik den när han spelar Frank Wagner i Johan Falk-filmerna.
Du vet killen som inte är helt oskyldig men blir indragen i en härva som inte liknar någonting. En situation där inte bara han själv utan hela hans familj hamnar i skottlinjen.
Det beror påtvå saker. Dels på grund av hans pappa, en yrkesmördare som tyngs av sitt samvete. Dels för att han som limousinchaufför blir vittne till ett dubbelmord.
Visst är det en del action i filmen. En biljakt genom New Yorks gator som känns riktigt spännande, även i denna tidsålder där bensinångorna ofta genomsyrar hela biosalongen.
Det finns också några slagsmål men de går aldrig till överdrift. Jag tänker då på scener där det pucklas på i 20 minuter och ändå reser hjälten alltid sig. Här är våldet precis så otäckt och blodigt som det är i verkligheten.
Jag skulle ändåhellre vilja karakterisera det mer som ett gangsterdrama än en actionfilm och därigenom väljer säkert några bort filmen.
Det handlar om den klassiska fejden mellan far och son. Relationer som i en sorts missriktad kärlek aldrig fungerat.
Joel Kinnaman och Liam Neeson är filmens huvudpersoner. Liam Neeson spelar pappan med sin vanliga pondus. Samtidigt lyckas han illustrera hur hans själ är nedbruten. En man som inte längre klarar av att leva på grund av sina oförlåtliga synder.
Joel Kinnaman är sonen som försökt skapa ett vanligt liv trots det arv som han bär med sig. Joel Kinnaman är också väldigt bra på att få fram det hjälplösa hos sina karaktärer. Det är omöjligt att inte tycka synd om honom när han öppnar sina ledsna hundögon. Samtidigt har han den där så viktiga karisman i många av sina scener.
Men det finnsockså ett till drama mitt i händelsernas centrum. Ed Harris spelar gangsterboss på ett sätt som verkligen känns som brutala Brooklyn. En man som ena stunden tänker på sin familj, i nästa stund beordrar en avrättning.
Han har också en son. En valp som sniffar kokain och ger sig in i affärer han inte borde gjort. Boyd Holbrook ger den karaktären en sorts sanslös aura. Förmodligen fostrad av sin far i en tuff, tuff värld.
Regissören Jaume Collet-Serra har också gett hela filmen en väldigt mörk ton där jag verkligen känner storstadens puls. En värld där människoliv är värdelösa i förhållande till prestige och framförallt – hämnd.
Att det sedan inte finns några kvinnor värd namnet i handlingen är förstås ett minus. Men å andra sidan är det här en strikt manlig värld. Det går att se som att kvinnorna helt enkelt är för kloka för att ge sig in i det här kriminella samhället.
Det är omöjligt att inte tycka synd om honom när han öppnar sina ledsna hundögon.