Atari och några av hans vänner i äventyret ”Isle of Dogs”. De letar efter hunden på bilden, Spots.
Titel: Isle of Dogs
Sverigepremiär: Biostaden Aveny, Skellefteå.
Röster: Bill Murray, Scarlett Johansson, Frances McDormand med flera.
Regi: Wes Anderson.
Betyg: 4/5
Wes Anderson är en av nutidens mer originella filmskapare. Jag älskade verkligen hans ”Grand Budapest Hotel” för dess otroliga rikedom av miljöer och människor.
Samtidigt ett innehåll med både humor och allvar.
Och faktiskt finns det vissa likheter mellan den och ”Isle of Dogs” fastän den senare är animerad i det som kallas stop motion-tekniken.
Just fantasirikedomen och den stiliserade Wes Anderson-stilen finns med i båda filmerna. Jag fascineras till exempel av scenen där det tillreds en sushi för att den medföljande wasabin sedan ska användas som ett mordredskap.
Nu invänder säkert någon: Animerat är väl för barn!
Jag håller inte med om det. Det här är en film som passar vuxna lika väl som de lite större barnen. Eftersom den inte är dubbad till svenska faller de alla yngsta bort. Dessutom är den stundtals lite skrämmande för lågstadieeleverna.
Som du säkert räknat ut av titeln handlar det om en ö fylld av hundar.
Filmen utspelas i ett futuristiskt Japan där en elak borgmästare vill bli kvitt människans bäste vän.
Han tar till ett enkelt knep. Han sprider en smitta bland hundarna som gör att de kan deporteras till en enslig ö fylld av sopor. För att sedan ta till den slutgiltiga lösningen, avrättning i det som liknar koncentrationsläger. Men alla håller inte med om. Borgmästarens unga skyddsling, 12-åriga Atari, stjäl ett flygplan för att rädda sin älskade jycke, Spots, från ön. Han får hjälp av några hundar som är beredda att offra sina liv för att hjälpa Atari.
Att det sedan blir ett fantastiskt äventyr där det i samhället också finns en protestgrupp av ungdomar som tar strid för ett värdigt hundliv.
De vuxna har redan duperats av den diktatoriska borgmästaren. Scenerna där han hyllas av sina medföljare känns som tagna ur en journalfilm från nazisternas propaganda i 1930-talets Tyskland.
Wes Anderson tar också till ett extra knep för att få oss att förstå hundarnas situation. De pratar översatt engelska medan de japanska herrarna pratar japanska som bara översätts när det finns en simultantolk tillgänglig.
”Även om du inte älskar hundar kan du få en tankeväckande historia till liv.”
Nu invänder säker någon igen: Du är väl jävig som recensent eftersom du själv är hundägare!
Och för andra gången håller jag inte med. Jag kan lika gärna se hundarna som symbol för en utsatt folkgrupp. Människor som helt enkelt ska raderas bort från jordens yta för att de är fattiga.
Och det för mig tillbaka till nazisterna eller de senare övergrepp som begåtts mot minoriteter i många, många länder.
Så även om du inte älskar hundar kan du få en tankeväckande historia till liv.
Och vill du bara se en film som inte är likt något annat så har du också en given plats i salongen.