Foto: Thea Holmqvist
In på scen kommer hon, Linnea Henriksson. Som en virvelvind. Eller en naturkatastrof, nödtorftigt överdragen av människohud, för att citera Sara Lidman.
Intensiv, ständigt i rörelse. Det är en timme fylld av dans, men det är också innerliga, djupa mellansnack från hjärtat. Allt biter sig fast. Ord om smutsiga uppbrott som bäst bearbetas genom att omvandla hjärtspillror till toner. Om en saknad efter en förlorad farfar, om kärleken till en syster, om bandet till en sambo.
Publiken sjunger med till rader ur "säga mig", insuper varje stavelse i nya låten "vadå", tar ut dansrörelserna lite extra när Linnea sjunger "du söker bråk, jag kräver dans" och stämmer in i den spontana födelsedagssången för gitarristen.
Sprudlande högtempo byts till lugn och djup. Ibland kommer betoningarna, de där som känns som en underliggande ilska av att ha blivit behandlad orätt. De träffar rakt i hjärtat.
Det är kaxigt, ärligt, naket. Ett uppträdande som kräver åtminstone hälften av världens superlativ. Och när Linnea Henriksson med skarp röst, i mitten av "Halmstad", utbrister ”nä, nu jävlar”, tar av sig skorna, hoppar ner från scenen och dansar in i publikhavet – då sörjer jag för alla som inte var där.
Foto: Thea Holmqvist
Foto: Thea Holmqvist