Det första som möter lyssnaren är en riktig överraskning, en käftsmäll, man liksom rycker till i stolen, kollar om det verkligen är rätt skiva som åkt in i cd-spelaren.
Jo, skivan är den rätta, men…
Okej, låt mig förklara.
Niklas Sivelöv, konsertpianist, kompositör och professor (född och uppvuxen i Skellefteå, reds. anm), har gjort vad få andra svenska pianister har gjort; spelat in Johann Sebastian Bachs Das wohltemperierte Klavier. Båda samlingarna, inalles 48 preludier och fugor i alla de 24 dur- och molltonarterna.
Nå, hur var det med den där överraskningen?
Jo, medan de allra flesta pianister snällt och lydigt håller sig till den av Bach själv uppgjorda spelordningen, först spelar man den första samlingen och sedan den andra, blandar och ger Niklas Sivelöv friskt. De två första preludierna och fugorna i C-dur och C-moll är hämtade från den andra samlingen, de därpå följande i Ciss-dur och Ciss-moll är hämtade från den första.
Samtidigt följer den gängse ordningen vad gäller tonarter.
Det känns lite märkligt till att börja med. Den ordningsföljd som finns mer eller mindre inprogrammerat bland hjärncellerna bryts ständigt, man sjunker liksom aldrig ner i den halvmeditativa stämning som brukar infinna sig när man lyssnar på Das wohltemperierte Klavier.
Men, faktiskt, efter ett tag börjar man få tillbaka greppet om musiken och inspelningen, att blanda och ge på det här sättet ger pianisten faktiskt en möjlighet att fullfölja en musikalisk tankegång: ibland accentueras likheterna, ibland olikheterna, det känns ovant, men samtidigt spännande.
Då ska man komma ihåg att den första samlingen kom 1722 den andra 1744. Den första skrevs för att demonstrera att man med hjälp av så kallas tempererad stämning kunde spela i alla tonarter, den andra är i mångt och mycket ett musikaliskt försvarstal till fugan i en tid när den var på väg att förflackas, ja nästan banaliseras.
Hur klarar sig då Niklas Sivelöv?
Själv har jag fem kompletta inspelningar på cd: Edwin Fischer (193336), Rosalyn Tureck (195253), Angela Hewitt (två inspelningar, 199799 och 2008) András Schiff (2011) med sina snabba tempon, spetsiga rytmer och lekfullhet. Därtill ett nästintill oändligt antal inspelningar på Spotify.
Vilken inspelning det blir avgörs av nästan alltid humöret, alla nämnda är väldigt bra, men med lite (ibland mycket) olika kvaliteter.
Niklas Sivelöv presenterar här ytterligare en dimension av Bachs Das wohltemperierte Klavier. Med åren har han alltmer kommit att bli en pianist som styrs av känslor snarare än väl uträknade musikaliska och matematiska formler och kalkyler. Det är en spännande inspelning med stor emotionell spännvidd. Därtill med lite udda betoningar och små intelligenta tempoförskjutningar. Den känns både traditionell och nyskapande på en och samma gång.
Sedan är det alltid kul att bli så där lite lagom överraskad.
Mikael Bengtsson