Med Ellenor Lindgren och Thomas Andersson. Foto: Patrick Degerman.
På 1960-talet var det fortfarande otänkbart att föräldrarna skulle stanna hos barnet. Även om det, som i Thomas Anderssons fall, hade ett kroniskt och allvarligt hjärtfel. Alla for förstås illa av den ofrivilliga separationen. Modern, spelad av Ellenor Lindgren, led minst lika mycket. Ändå är inte föreställningen sentimental. Thomas Anderssons idé är att dela med sig av sina erfarenheter och kanske trösta någon annan hjärtsjuk människa. Trassel med pumpen behöver inte betyda slutet.
Historien stannar inte i sjukssalen, titeln till trots. Den svävar ut och omfamnar föräldrarnas första möte, ett impulsivt frieri på Burträskvägen, köpet av en ny lastbil och iskalla äventyr i krigstid med densamma. Just berättelsen om de nattliga transporterna över Bottenvikens is är spännande att lyssna till. Men hur tusan kom de loss och tog sig hem ur snökaoset – som verkligen gjorde skäl för namnet!?
Skådespelarna pratar tidvis skelleftemål, vilket gör det svårt för ovana öron att uppfatta allt. I kombination med att berättelsen handlar om en västerbottning, i Västerbotten, skapas ett avstånd för den oinvigde. När de äldre i publiken – och de är i majoritet – nickar igenkännande känner jag ett styng av avund. Plötsligt föds en längtan efter en pjäs som jag och min generation skulle kunna känna igen sig i.
Det är däremot inte Thomas Anderssons och Ellenor Lindgrens uppgift. De levererar en fin och lågmäld berättelse. Fiolspelandet håller hög klass och ljudeffekterna är överraskande analoga. Den enkla scenografin, ljussättningen och utförandet skapar tillsammans en trivsam helhet. Men främst för den äldre publiken och de med västerbottniska hjärtan.
Ingrid Carlsson