Cancer hos unga människoreller barn är något fruktansvärt som de flesta av oss inte vill tänka på. Samtidigt är det förstås nyttigt att ta del av öden där livet inte bara är en rosenskimrande färd mot berömmelse och rikedom.
”Förr eller senare exploderar jag” är en av de mer känslosamma filmer jag sett. Det handlar om två ungdomar som drabbats av just det som förr i tiden kallades kräfta.
Hazel är tjejen som har lungcancer och ges inte alltför stora möjligheter att överleva sina tonår.
Gus är killen som drabbats av skelettcancer och i ett försök att stoppa sjukdomen har hans ena ben opererats bort.
De här två unga människornamöts och en alldeles fantastisk vacker kärlekshistoria tar vid. Men hur länge varar lyckan? Den frågan ställs ständigt inte minst av oss som tar del av den här berättelsen.
Naturligtvis hamnar de två ungdomarna i centrum. Samtidigt lär vi också att förstå hur Hazels föräldrar inrättat sitt liv efter att ständigt vara på sin vakt av hänsyn till sin sjuka dotter.
Det här är en film som det inte bara kommer att snyftas till. Det kommer att falla litervis med tårar om du inte är helt okänslig.
Samtidigt tycker jag inte att det blir allt för sentimentalt. Det känns väldigt äkta och det finns många scener att bära med sig långt efter att de sista filmrutorna tonats ut.
Shailene Woodleyär alldeles utmärkt som Hazel. En ung människa som till en början vänder alla sina känslor inåt. Lika bra är Ansel Eigort som Gus. Han är den betydligt mer utåtriktade. Han vill ta vara på varje stund av livet och blir därmed till ett föredöme för oss alla.
Jag måste också berömma Willem Dafoe som spelar sin roll med en sådan bitterhet att hälften vore nog för att verkligen tycka illa om honom. Jag tänkte skriva hata, men det ordet känns så malplacerat i en film som trots sitt så sorgliga ämne har så mycket kärlek att bjuda på.
