Efter att suttit och tittat på bilder av gamla musikaliska synder är det nästan smärtsamt att erkänna för sig själv - vilka dryga rövhål jag och mina bandkamrater var. Långfingrar, taskig attityd och negativ inställning till precis allt. Ganska förutsägbart, men samtidigt kanske det enda som är rimligt att känna i tidig 20-årsålder. Fuck the world, och så vidare.
I synnerhet jag tillsammans med en nära kamrat, som vi kan kalla för Lasse för att skydda hans anhöriga, måste ha varit oerhört påfrestande att ha i sin närhet. Inser jag nu, givetvis. Jag tänker inte ge några särskilda exempel, för ni känner säkert till och förstår hur folk kan vara i en viss ålder. Det jag kan säga är dock, utan att låta som en snustorr gammal gubbe, att med åldern kommer insikt och det jag inser är hur fånigt grabbiga vi var. Och är det något jag skyr likt pesten är det grabbiga grabbar. Så inse den krypande känsla som ibland gör sig påmind när jag tvingas inse att jo, jag och Lasse var nära nog urtypen av grabbiga grabbar. Alltid hö-hö-ande och he-he-ande, knuffar och keps inomhus. Ja, ni förstår säkert hur jobbigt det känns att tänka tillbaka.
Det som ger tröst är givetvis att jag och Lasse kommit ifrån det värsta hö-hö-andet. Med åldrandet kom som sagt insikt, och i det här fallet bestod den av en känsla av att grabbighet är motbjudande. Och ja, jag vet vad ni tänker. "Vadå, ska inte en grabb få vara en grabb och en brud vara en brud nu helt plötsligt? GAAAAAAH!!!" Det är inte min poäng, och jag försöker inte framställa mig själv som en godhjärtad manlig feminist som sitter inne med en självklar analys. Jag är långt ifrån en så perfekt människa att det skulle kännas bekvämt. Det enda jag vill poängtera är att flåsig grabbighet är det fånigaste som finns. Och att det aldrig är försent att ifrågasätta sig själv.
Dennis Fahlgren