Ella Rae Rappaport och Dante Fleischanderl spelar de två syskonen som lämnas ensamma i rymden.
Han har inte gjort det lätt för sig, Skellefteås egen filmregissör, Ted Kjellsson.
Dels har han valt att göra en film där barn har huvudrollerna. Och att ge instruktioner till dem är inte det lättaste. Dels har han valt att lägga handlingen till ett rymdskepp, Svea. Då skulle det lätt kunna bli töntigt, som att det inte känns som att det här verkligen händer.Men på båda punkterna har Ted Kjellsson lyckats alldeles utmärkt.
De två barnen, Ella Rae Rappaport och Dante Fleischanderl, som spelar Gladys och Keaton, ger oss verkligen en bild över hur det är att vara ensamma i rymden. Det känns äkta rakt igenom. Gladys självpåtagna roll som mamma och Keatons uppnosiga, men samtidigt så rädda, personlighet når fram till oss besökare utan problem.
Och när det gäller scenografin är det näst intill perfekt. Jag känner filmen igenom att jag verkligen befinner mig på ett oändligt stort rymdskepp där ensamheten tickar i varje vrå.
Vad handlar det då om? Utan att spoila för mycket så befinner sig de två syskonen på väg mot drömplaneten Vial sedan jorden förmodligen förstörts. Deras mamma, en rymdingenjör, fanns med från början av resan men har försvunnit ur barnens liv.
Så de har sig själva att lita på. Och förstås en dator som bara pratar japanska.
Men som du säkert redan förstått av filmens bilder så dyker en utomjording upp på skeppet. En ET-liknade typ, kanske lite rynkigare, och barnens misstänksamhet mot honom är stor. Även om han bär med sig en guldskiva med ett jordiskt innehåll. Precis som rymdforskare faktiskt gjorde när Voyager skickades ut i solsystemet på 70-talet. Samtidigt finns där också lite action. För det händer saker som gör att spänningen stiger, lite Star Wars helt enkelt.
Mer än så ska jag inte avslöja annat än att det baserar sig på en pjäs av Henrik Ståhl som för övrigt spelar besökaren från yttre rymden.
Det är en finstämd och stark berättelse om hur det är för barn att lämnas ensamma utan den trygghet vuxna personer förhoppningsvis ger.
Det är en finstämd och stark berättelse om hur det är för barn att lämnas ensamma utan den trygghet vuxna personer förhoppningsvis ger.
Ted Kjellsson flirtar också skamlöst med många gamla rymdklassiker. För oss äldre bionördar ger det en känsla att det här passar även för oss – inte bara för de unga. Ted Kjellsson säger i en intervju med Norran att det här är en film han själv skulle ha velat se som barn.
Jag kan bara hålla med men känner samtidigt att när jag var barn skulle jag gärna ha velat veta varför en mamma väljer att lämna resten av jordens befolkning åt sitt öde bara för att rädda sig själv och sina nära.
Solidaritet har alltid varit ett honnörsord för mig - även som barn. Men det känns kanske numera som en gammeldags reflektion.