Går det verkligen att variera storyn om en säkerhetsvakt på en galleria vars främsta vapen är ett inte särskilt knivskarpt intellekt och en segway? Tja, som så ofta vid manusförfattartvivel: Åk till Las Vegas.
Till den kulörta staden beger sig denna märkliga filmseries tveksamme hjälte Paul Blart för att gå på säkerhetsvaktskonferens. Med på resan är hans dotter, som inte vågar berätta för sin pappa att hon kommit in på college och måste flytta hemifrån. Pappa Paul är nämligen inte på topp. Han har blivit dumpad av sin fru efter bara sex dagars äktenskap. Dessutom dör hans mamma strax efter förtexterna. Hon blir överkörd av en lastbil, vilket i sammanhanget ska vara en humoristisk poäng.
Med nedsläppet av Paul i en ny sponsrad Vegas-miljö verkar filmskaparna ha känt sig klara för dagen och låter resten av storyn gå på autopilot. Det snackas ju mycket om automatisering nu för tiden, den ena yrkesgruppen efter den andra byts ut till robotar. Och frågan är om inte "Paul Blart: Mall cop 2" är ett avancerat experiment utfört av den allra första generationens manusförfattarrobotar? Det är den enda rimliga förklaringen till att släppa en sådan här film 2015.
Robotarna har visserligen kämpat väl och skannat filmhistoriens dokumenterat framgångsrika humortricks: Tjockis som ramlar, tjockis som springer in i glasvägg, tjockis som blir sparkad av häst och så vidare. Men att effektiva datorprogram kan gissa sig till vad som borde uppfattas som roligt (ok, två fniss klämmer jag ur mig) betyder inte att de faktiskt lyckas med humorn, ännu i alla fall.
Här landar man i ett manus med Bond-inspirerade konsttjuvar, tokiga missförstånd, räddningsaktioner och fader-dotter-problematik, som en mänsklig manusförfattare rimligen skulle ha ratat redan på 1980-talet. Inte minst den uppenbart datorprogrammerade idén att man ska skratta åt en mamma som kläms sönder under en lastbil bevisar att algoritmen behöver skruvas till.
Miranda Sigander/TT
Ok, två fniss klämmer jag ur mig.