Elsa, Anna, Kristoffer och Sven återkommer i ”Frost 2”.
Fredag
Ett nytt ord har dykt upp i min värld: ”Frostpappor”.
Googlar du ”Frozen dad” så hittar du krönikor, pappor som klär upp sig till Elsa till barnens förtjusning och Pearl Jams Eddie Vedder som sjunger maffiga ”Let it go”.
En som djupdykt i fenomenet är Tom Lamont som skriver för The guardian.
”Jag har sett den över 50 gånger” påpekar han och uttrycker sorg över att hans dotter nu blivit äldre och växt ifrån filmen. De använde den för att prata om frigörelse, kärlek och döden. Han intervjuar filmens regissörer och en av dem berättar att han inte är den första som identifierat sig som Frostpappa: ”Pappor och döttrar är fansen jag finner mest fascinerande. Pappor gillar filmen för vad den är, men den ger den också en koppling till sina döttrar som de kanske inte har haft tidigare.”
Det är svårt att sätta fingret på vad som är så speciellt med ”Frost” som drar in pappapubliken. Men mest troligt är det vad som lockar oss alla – katchiga låtar, roliga figurer, storslagna miljöer och väldigt oljuva prinsessor. Eller ja, fagra är de visserligen, men däri ligger ”Frosts” storhet, bland allt glitter står huvudrollerna och är så oerhört mänskliga. Lillasyster Anna är fumlig och orealistisk, storasyster Elsa är surmulen och självisk och rent av, till stor del, filmens skurk. Det är aktion och svallande känslor och mycket roligare att titta på någon som bara osar av godhet och är i behov att bli räddad. Att budskapet består av att det finns viktiga relationer utöver de romantiska berör också de allra flesta. Kanske främst vill man inpränta det i de små – du behöver inte någon speciell andra hälft för att vara komplett.
”Frost” var inte den första Disneyfilm som porträtterade detta – men den är utan tvekan den största.
Snart ska vi se ”Frost 2”. Dottern har Elsa-klänningen redo. Hennes pappa funderar på att följa med oss – det är första gången han hakar på och ser barnfilm på bio.