Foto: TT bild.
Förbannade förväntningar. Att jag aldrig lär mig. Inför bioaktuella Godzilla var de på närmast orimliga nivåer. Alla trailers jag sett lovade underverk. Varenda intervju jag läste med regissören Gareth Edwards fick mig att famla efter mobilen och twittra om hur grym filmen skulle bli. Såhär i efterhand känns det som om det riktiga underverket hade varit om Godzilla ens hade varit hälften så bra som jag förväntade mig.
Det var ingen dålig film. Jämte Roland Emmerichs version från 1998 var Godzilla anno 2014 rena mästerverket. Samtidigt lämnade jag biografen med en tung känsla av antiklimax. Tänkte: Jaha, var det allt? Trailern hade målat upp bilden av en supertung domedagsrulle befriad från många genreklyschor. Det jag fick var domedag light, komplett med så många klyschor och logiska luckor att de hade kunnat fylla en hel uppföljare.
Det är förstås inte första gången som orimligt höga förväntningar ställer till det. Alltför ofta är trailers idag så snyggt sammansatta att de överträffar själva filmen de gör reklam för. Det hände med The Dark Knight Rises. Det hände med Prometheus. Med Sucker Punch, Man of Steel, Where the Wild Things Are... Listan kan göras hur lång som helst. Trailers bygger upp stämningen med perfekt klippning, briljant ljudsättning och val av scener. De gör allt rätt.
Sedan - när det väl är dags att se fullängdsfilmen - sitter vi med en redan bestämd uppfattning om hur den kommer att vara och hur vi kommer att känna. Om filmen då inte spelar på de känsloinstrument vi lagt fram så blir det bara snopet. Vi snackar veckor eller månader av hype som på två timmar raseras. Godzilla är för mig det största antiklimaxet sedan Prometheus och då är ingen av dem egentligen speciellt dåliga i sig, men jag hade redan en bild av hur de skulle vara som inte stämde med slutresultatet. Jag säger det igen: Förbannade förväntningar. Förbannade trailers.