Debut med humor, intelligens och tvära kast
På gymet, där jag har årskort och där jag även tränar ibland, finns det speciella cyklar där man kan sitta bekvämt, se på teve, kolla sina meddelanden, prata i telefon, lösa korsord och läsa bok… samtidigt som man trampar lite.
Senast garderade jag mig med Elin Ruuths debutbok Fara vill. Jag tänkte att om den inte skulle vara läsvärd så skulle jag åtminstone få lite motion samtidigt, eller se amerikanska hemmavideor med exempelvis hundar.
Efter 70 kcal hade jag avverkat halva boken och fått i mig mycket mer energi än jag gjort mig av med. Denna lilla gula sparsmakade bok (som såg lite för pretentiös ut för min smak) var en överraskning i liv. Livets elände och ensamhet kan inte beskrivas annat än med humor, och det gör Elin Ruuth. Med humor, intelligens och tvära kast i perspektiv. Tankarna rör sig mellan brännmaneter, storleksförhållanden i världsrymden jämfört med det direkta grannskapet på innergården, att ett leende är en ren anknytningshandling, att en uppstoppad grönsiska inte sjunger självmant (man måste trycka på en knapp under glasmontern), tankarna rör sig mellan himlen som liknar en grå nylonstrumpa över Malmö och en avliden råtta i en glasslåda i Luleälven. De handlar om ensamhet, om en yta att ha, om att definiera världen, ibland i exakta mått. Det finns många fler fenomen än avstånd och socker att mäta.
På något sätt känner jag tillförsikt när jag läser boken. Detta trots att mycket är nattsvart och hon dessutom använder sig av sig själv som material, kallar sig för Elin Ruuth och skriver om sina samtal med krukväxten; hon gör det med tillräcklig distans för att jag ska kunna applicera det på min egen undran över allting.
Dock finns det en viss begränsning i att använda sig av sig själv som litterär karaktär. Det finns ett sanningskrav som kan vara begränsande för att berätta själva historien, den egentliga sanningen.
Det skulle vara intressant att se om Elin skulle klara av språnget från dessa korta men fullmatade tankestycken, poetiska och svindlande, till att skriva en mer sammanhållen berättelse. En maffig roman. Ser fram emot det. Till dess kommer jag att plocka fram boken ur hyllan lite då och då och läsa upp för den som vill höra. Kanske stycket om en rad nollor efter decimaltecknet som ska uttalas med brittisk accent, som världens mest artiga samlag.
Solja Krapu