Urval. Fotografen Hasse Persson har valt ut 60 av de cirka 10 000 fotografier han tog på det mytomspunna diskot Studio 54. Nu publiceras de i en fotobok och ställs ut på galleri Andersson/Sandström i Umeå. Foto: Annika af Klercker/TT
Disko 54, 1900-talets mest mytomspunna nöjesetablissemang, öppnade 1977 i en enorm före detta tv-studio på 254 West 54th street i New York.
En av grundarna, Steve Rubell, hade utarbetat en egen formel för att uppnå maximal magi på dansgolvet. Gästmixen, förklarade Rubell för Hasse Persson, skulle bestå av tjugo procent homosexuella män och fem till tio procent lesbiska och transvestiter. Resten skulle vara kändisar från alla skikt, mångmiljonärer från Latinamerika och gärna "eurotrash" på New York-besök.
– Jag kom väl in under eurotrashkvoten, spekulerar Hasse Persson som svar på frågan hur han, en ung fotograf från Borås, klarade den stenhårda gallringsprocessen.
Hasse Persson var dessutom fri att använda sin kamera som han ville. Men trots att Studio 54 frekventerades av 1970- och 80-talets största celebriteter, som Bianca Jagger, Michael Jackson och nygifta Donald och Ivana Trump, särskiljde sig Hasse Persson från de paparazzifotografer som inget hellre ville än att släppa loss blixtarna över Studio 54:as villebråd. Persson var redan då en etablerad bildjournalist, och hade kanske på känn att hans dokumentation från Studio 54 kunde bli ett titthål in i den korta frisläppta tidsera som pågick efter p-pillrets införande, men före aidsepidemin.
– Jag funderade faktiskt i natt på vad det egentligen är som jag har åstadkommit och varför det är så intressant. Jag kom fram till att det egentligen är lika mycket ett porträtt på tidsandan som ett porträtt på Studio 54, säger Hasse Persson.
Fotografen ser flera faktorer som avgörande för diskotekets framgång: Vietnamkriget var över och New York hade genomgått en konkurs vilket skapade ett enormt inflöde av kreativa människor till staden. Samtidigt blommade den amerikanska feministrörelsen och några år tidigare hade den första gayparaden ägt rum i New York.
– Det här var en tid då kvinnorna tog makten över sin egna kroppar, över sin egen sexualitet. Det var därför så många kvinnor kom till Studio 54 utan kläder. Att män kom nakna berodde på att även gaymän kände en frigörelse.
Om det rådde diktatur utanför entrén till Studio 54, så var det full demokrati på dansgolvet.
– Man hade total frihet att göra precis som man ville, men det skulle vara med någon form av ansvar. Även om drogerna bokstavligen flödade, såg man aldrig någon som var påtänd. Alla visste att om man inte skötte sig snyggt så kunde Steve Rubell stänga portarna för en.
Det var alltså inte riktigt så fria tyglar som dina bilder ger sken av?
– Det förekom ju sex upp på läktarna och inne på toaletterna. Många ville nog visa att man var fri från fördomar och ångestkänslor. Studio 54 var ett hedonistiskt paradis som jag tror att många människor tycker att det hade varit spännande att få vara med om.
Lisa Boda/TT
Utklädnad? Halloween 1978 på Studio 54. Foto: Hasse Persson
Stjärnglans. Skådespelaren Brooke Shields i händelsernas centrum på Studio 54. Foto: Hasse Persson