Lars Winnerbäck. Foto: Emilie Sjölund.
Det är långt ifrån tandläkarväder när Lars Winnerbäck äntrar Torgscenen på fredagskvällen och smyger igång med ”Lågsäsong” och ”Kommer och går”.
Låtarna öppnar inte bara konserten utan även albumet ”Granit och morän” som släpptes för bara två veckor sedan, och det märks att materialet är nytt. Winnerbäck själv står och småmyser på scenen, men nere hos publiken har låtarna inte riktigt fått fäste än och det är först i tredje låten som publiken vaknar och det hela ökar i intensitet.
”Stockholms kyss” passar perfekt i den sena sommartimmen och följs upp av finfina ”För dig” och den bästa versionen av ”Granit och morän” som jag någonsin hört.
Så långt känns det riktigt bra, men spelningen ska långsamt ta en annan vändning, med betoning på just långsam. Det hela tappar ordentligt i tempo med en ensam Winnerbäck på scenen och trots att bandet är tillbaka efter redan en låt så når inte ”Elegi” samma höjder som den brukar.
När det är dags för ”Söndermarken” kommer inte heller den till sin fulla rätt och ”Min älskling har ett hjärta av snö” slösas bort som ett kort, trögt intro till ”Kom ihåg mig”, som visserligen blir kvällens stora publikfavorit.
Under spelningens gång har molnen sakna men säkert tätnat över Torgscenen. Människor har både hunnit komma och gå innan det är dags för extranumret ”Hugger i sten” följt av ”Ett sällsynt exemplar” och när huvudpersonen efter 75 minuter sedan går av scenen, så känner jag mig lite snopen. En ovanlig känsla efter en Winnerbäckspelning.
Det har blivit en del genom åren, och där i förväntningarna kanske också en del av problemet ligger. Jag nöjer mig tydligen inte med en okej spelning, jag vill ha en riktigt braspelning.
Lars Winnerbäck i sin tur vill nog ha en riktigt bra recension, men han får nöja sig med en svag trea den här gången.
Under årens lopp har Lars Winnerbäck fått en stor och blandad publik. Foto: Emilie Sjölund.
I höst är det 20 år sedan Lars Winnerbäck släppte sitt första soloalbum och genom åren har han definitivt gett bättre konserter än den här. Foto: Emilie Sjölund.