Jag har i allt större utsträckning förstått att vi är många som lyssnar på musik, känner igen oss och finner ro i att någon annan lyckas sätta ord på det vi känner. Att någon talar åt oss, för oss, om oss och till oss, samtidigt. På Lykke Lis nya album "I never learn" finns det mycket att känna igen sig i, och mycket en inte vill känna igen sig i.
Jämfört med hennes två tidigare album, "Youth novels" och "Wounded rhymes", känns "I never learn" enklare, mognare och minst sagt trasigare. "I never learn" utspelar sig mitt i en kraschlandning, och saknar därav de toppar och dalar som föregångarna har. Här är en jämn, balanserad och alltigenom nattsvart avslutning på Lykke Lis albumtrilogi, och de nio låtarna samverkar och skapar någonting som skulle kunna liknas vid en solförmörkelse.
Misär genomsyrar "Love me like I'm not made of stone" och utgör kanske skivans mest centrala låt. Med skorrande gitarr och skör sång känns det nästan ofrånkomligt att beskriva den som en powerballad, och faktum är att det gäller alla låtarna. Musiken är vacker, stor, mäktig, tung och full av vemod. Med dunkla trummor, akustisk gitarr och texter om skuld, skam och kamp visar hon upp ett album skrivet från botten, som ger henne en självklar plats i toppen.
Emelie Häggström