Jag använder sällan bandtröjor längre. Jag gillar att ha skjorta istället. En sak är dock säker och det är att jag haft så kusligt många bandtröjor genom åren att det inte finns en chans att räkna alla. Men det måste vara åtminstone en bra bit över etthundra bandtröjor som passerat genom garderoben. Och jag minns den första som att det vore igår.
Året var 1999. Jag var väldigt tuff, jag var väldigt hård och jag gillade hårdrock väldigt mycket. Det var bara så det var. Sedan om det stämmer det där med tuff och hård låter jag vara osagt. Hur som helst. Jag behövde kläder som kunde visa på min hårda tuffhet och mitt väldiga intresse för hårdrock. Inspirerad av både jämnåriga och äldre skolkamrater gick spåret raka vägen in till Möjligheternas torg i Skellefteå. Här fanns nämligen, vilket namnet på torget tydligt gör gällande, möjligheter. Möjligheter att i ett vindpinat stånd köpa hårdrockströjor. Vilken lycka! Vilka möjligheter!
Det fanns hur många som helst. Mitt val föll på en riktigt läcker t-shirt med det brittiska bandet Cradle of Filth. Nu var lyckan gjord. Nu var jag väldigt tuff och väldigt hård. På framsidan syntes bandets logotyp och en barbröstad kvinna som klöst sig själv blodig med sina sylvassa naglar. Hennes ögon stirrade stumt. På tröjans rygg stod det skrivet ”JESUS IS A CUNT”. Herregud så fantastiskt, tänkte jag.
Jag hade dock glömt en liten men ack så betydande detalj. Föräldrar. Jo, dom brukar ju ha ett och annat att säga om både det ena och det andra. Det blev ett förskräckligt liv. Röster höjdes, fingrar pekades, hot om uteblivet dataspelande kastades fram och tillbaka och efter att jag lagt tröjan i tvätten för första gången syntes den aldrig mer till. Den var spårlöst försvunnen och sågs aldrig mer. En högre makt hade tillintetgjort min första hårdrockströja.