David Forsman, Joakim Lindqvist och Jens utgör Den stora flykten.
Elfte maj fylldes Mullbergets lokaler av dansanta gitarrtoner, taktfasta trummor och gungande åskådare. För första gången mötte Den stora flykten sin publik och för David Forsman var platsen symbolisk.
– Det kändes självklart att ha releasespelningen där. Från början av gymnasiet till det att jag flyttade till Umeå för några år sedan var det mitt andra hem. Så det var nostalgiskt, säger han.
Allt började med Popterrors slut. Det röjiga indiepopbandet, känt för låtar som "Det är nåt som händer", lades på is för några år sedan när medlemmarna sakta började flytta från Umeå eller sugas upp i andra projekt. Kvar fanns Joakim Lindquist, Jens Andersson och David Forsman och deras längtan efter att fortsätta med musiken.
– Vi alla har spelat i band hela våra liv, det är liksom en del av oss. Att hålla igång musicerandet har alltid varit oerhört viktigt. Och när det inte blev något mer med Popterror visste vi att vi ville skapa något nytt. För kring fyra år sedan började vi sedan skriva ny musik, som till slut resulterade i det här albumet, säger Joakim Lindquist.
Debutalbumet släpptes för ungefär en vecka sedan.
Vad är då den stora skillnaden mellan Popterror och Den stora flykten, förutom antalet bandmedlemmar? Svaret är soundet. Om Popterror var röjigt, ösigt med distinkta proggflirtar är Den stora flykten istället mer reflekterande, mognare men med synthiga inslag och 90-talsreferenser.
– Det är betydligt mer klaviatur och piano, det är mer synth och mer slick produktion. Det är mer tänkt, helt enkelt, säger Joakim Lindquist.
– Det är mognare, men ändå väldigt sommarvänligt skulle jag säga, fortsätter David Forsman.
Istället för direkt, glad indiepop kretsar Den stora flykten mer kring funderingar och känslobeskrivningar.
– Jag tycker vi har vågat mer, vi har rört oss bort från rena anekdoter till att istället våga vara lite mer poetiska. Vissa dagar vaknar du med en känsla av att något skaver och det vill vi försöka beskriva. Det som tumlar runt i magen och är svårt att sätta ord på, säger Joakim Lindquist.
Att spela där är alltid otroligt kul, det är att komma hem.
Den stora flykten är tänkt att vara precis det – en stor, melodiös flykt.
– Ja, för oss är musiken en vardagsflykt. Vi har blicken vänd inåt. Ibland är det skönt att fokusera på de allmängiltiga känslorna, som olycklig kärlek, istället för det stora politiska allvaret, säger Joakim Lindquist.
På spåret "Minnesgärdet" gästas bandet av en annan artist som inte är helt obekant med att besjunga det som värker, Mattias Alkberg.
– Det känns otroligt stort för oss. Han är min husgud, säger Joakim Lindquist.
I sommar väntar ett antal liveframträdanden, bland annat på Trästockfestivalen. För David Forsman klappar hjärtat lite extra för just den julispelningen.
– Jag vet inte hur många gånger jag jobbat på Trästock, men säkert i 15 år. Att spela där är alltid otroligt kul, det är att komma hem, säger han.