Bill Bailey turnerar nu med sin show ”Limboland”. Foto: Pressbild
Förra gången kändesdet som att någon bytt ut halsmandlarna mot två stora apelsiner som blivit synnerligen illa behandlade av ett rivjärn. Jag kunde knappt andas.
– Men jag kanske kan fara till Stockholm ändå? väste jag fram till läkaren.
Hon skakade långsamt på huvudet, som för att säga "Men är du helt dum i huvudet? men insåg att det skulle anses som något opassande att säga till en patient.
Körtelfeber. En sjukdom man brukar få i tonåren. Jag var 32. Det var dessutom andra gången jag fick den vilket enligt vårdguiden är ”mycket ovanligt”. Jag kunde alltså bara tolka det som att det verkligen inte var meningen att jag skulle åka och se Bill Bailey, en komiker som jag varit ett stort fan av i drygt tio år.
Men så kom äntligenen ny chans, i onsdags uppträdde han i Luleå. Inga sjukdomar i sikte och jag och kompisarna placerade oss på andra raden i Kulturens hus. Bill var, som förväntat, fantastiskt rolig. Äntligen fick jag se en av mina idoler och på vägen hem kom jag och tänka på det märkliga med att just vara ”ett stort fan”.
Bill berättade under showen om hur han tagit ett gäng tonåringar på en One Direction-konsert och om hur ungdomarna skrikigt högt åt bandet. Bandmedlemmar beskrev han som ”han som inte kan sjunga, han som inte kan dansa, han som inte kan sjunga eller dansa och han som vet hur man öppnar en dörr så att de inte blir fast i ett rum för evigt”.
Orelaterat berättade hansedan om hur han själv fick träffa sir Paul Mccartney efter en spelning. Detta möte går knappt att återge i skrivform då han illustrerade hur han tappade förmågan att forma sammanhängande meningar samtidigt som hans kompis förlorade kontrollen över ett av sina ben. Och jag funderade på om han såg likheten, att det är minst lika fånigt som att skrika efter One Direction. Eller för den delen att försöka åka till Stockholm med körtelfeber. En mans Beatle är helt enkelt en annan mans Bill Bailey.