Planetariet består av Per Lindberg, Pontus Melender, Björn Sundqvist, Pontus Hedenström, Felix Marklund-Norén (saknas på bild) samt Viktor Jonsson (saknas på bild). Foto: Emilie Sjölund.
Första gången jag såg Planetariet var under en minifestival på Nordanåteatern. Bandet bestod då av ett gäng unga killar som sökande och utforskande försökte hitta sin stil. Redan då var låtarna, alla uppkallade efter planeter, bland det mest intressanta jag hört från ett lokalt band. Men något saknades.
Nu har det hunnit gå några år och Planetariet fortsätter att söka efter uttryck genom sin musik. Numera stilsäkert och tightare än tidigare.
Grunden är densamma, postrockig instrumentell musik där tyngden ligger i trummor och gitarrer med oändliga reverb. Genren postrock säger inte så mycket längre och att försöka sätta en tydligare nisch på Planetariets musik är knepigt. Men en genre som de hela tiden leker med förutom postrock är, faktiskt, jazz. Och då inte bara tack vare trummorna och den mycket lågmälda trumpeten som gör några gästspel.
Själv beskriver medlemmarna sin musik som, å ena sidan, en tolkning av hur ljud från rymden kan låta och, å andra sidan, ett soundtrack för eventuell rymdresa. Båda delarna funkar och går hand i hand. Själv är jag för feg att ens kunna tänka på rymdresor, men när jag vill drömma mig bort är "Rymden" den perfekta skivan att göra det till.