Det är gruvligt svårtatt namnge ett barn. Det finns där en förhoppning om en liten chans att påverka avkommans framtid. Det är till exempel lätt att anta att radioprofilen Kitty Jutbring som döpt sina små till Kimmie-Kid och Nikki-Lo vill att de ska sticka ut något mer på skolgården än barn som heter Maja och Lukas.
På så sättär det rätt fint att det finns sju personer i Sverige som heter Khaleesi och åtta som heter Trillian. Jag förutsätter nämligen att alla Khaleesi-föräldrar döpt sina döttrar efter viljestarka Daenerys Targaryen i ”Game of thrones” och föräldrarna till alla Trillians har en önskan om att barnen ska ha en förebild i sin coola namne i ”Liftarens guide till Galaxen”.
Efter den tesenskulle jag lätt kunna ge ett barn namnet Ford med förhoppning om att det skulle föra med sig humor, äventyrslusta och en oemotståndlig vilja att besöka ett för-evigt-pågående-cocktailparty. Även om jag inser att 99,99 procent skulle tänka på bilmärket och inte världens kanske bästa litterära karaktär Ford Prefect.
I samma linje vore det fint med namnet Rose efter godhjärtade och modiga Rose Tyler i ”Doctor Who”. Eller varför inte Ripley efter den übertuffa huvudrollen i Alien-filmerna?
För två veckor sedananlände vårt eget knytt. Nu är jag visserligen för traditionell för att välja något av de ovanstående namnen, men så var den nyanlända heller inte en Ford eller en Rose. Flickebarnet var istället sitt alldeles egna perfekta lilla själv. En varelse med bulliga kinder som allt som oftast tittar med en skeptisk blick på omvärlden. Hon är en Mirjam, det betyder den trotsiga. Hon är också en Aina och en Gunhild. Det blev en trippel i farmödrar; faderns, hennes egen och min. Hon får göra namnen till sina egna men jag ser fram emot att berätta för henne att hon fått namn efter tre kvinnor som betytt mycket i verkliga våra liv. Det är bättre än Ford, Ripley och Rose.