Olivia Colman kan mycket väl ha varit Oscarsgalans gladaste vinnare.
Fredag
”Jag hoppas att hon vinner, för hon är både rolig och kan gråta.”
Det kan vara den mest träffande beskrivning någonsin av den just nu superhypade brittiska skådespelerskan Olivia Colman. Orden yttrades av min sambo och han hoppades att hon skulle vinna en Oscarsstatyett för sin insats i filmen ”The Favourite”, trots att han inte sett detta kostymdrama.
I ”The Favourite” spelar Oliva Colman den tragiska drottning Anne. Hon kampanjades fram som nominerad till ”bästa kvinnliga huvudroll” även om man skulle kunna hävda att Emma Stone har en något större roll i filmen (hon nominerades som biroll). Mest troligt tänkte man från filmbolagets sida strategiskt då man insåg att detta kommer att bli en ”breakout-roll” för den 45-åriga Colman.
Hon har blivit superhyllad för sin rollprestation och det är bland alla dessa lovord som vissa oss mer pretentiösa typer känner oss nödgade att påpeka att vi minsann ”Aaaaalltid har älskat Olivia Colman”.
Med alltid menar vi de senaste 15 åren.
Är man någorlunda intresserade av brittiska komedier har man sett henne i ”Peep show”, ”Beautiful people”, ”Green Wing” och ”Hot Fuzz”. Är man en sådan som vill gråta till en film har man mest troligt sett den smärtsamt gripande ”Tyrannosaur” där hon spelar en misshandlad hustru.
För den breda publiken, innan ”The Favourite”, blev hon känd som den ena halvan av polisduon som löser brott i deckarserien ”Broadchurch”.
Jag hade tänkt lista hennes bästa roller. Men det finns för många för att utrymmet ska räcka till (om än den förvirrade Harriet i sjukhuserien ”Green Wing” är en klar favorit – hon som lämnar barnen hos veterinären för att sedan skjutsa katten till skolan.)
I söndags vann hon en Oscarstatyett – det var oerhört välförtjänt. Hon levererade ett genuint fint tal där hon var både var oerhört rolig och grät en skvätt.