Skådespelare:Meryl Streep, Julia Roberts, Juliette Lewis med flera. Regi:John Wells.
Om du inte gillar familjedraman så kan du sluta läsa redan här.
För det här, som baserar sig på en pjäs av Tracy Letts, är så djupt tragiskt att inte ens Lars Norén hade kommit på något värre.
Samtidigt är det så otroligt välspelat att den håller mig i ett järngrepp genom hela föreställningen.
Det handlar om en familj i den amerikanska västern. Mamma Violet är en missbrukare som knaprar tabletter från morgon till kväll.
Till viss del för att bedöva smärtor efter en cancerbehandling men missbruket har grundlagts långt tidigare.
Pappa Bev hittar sin tröst i flaskan. Han dricker whiskey lika ofta som vatten och paret har överseende med varandras brister för att slippa bråka.
Men så hittas pappan drunknad och familjen, som också består av tre vuxna döttrar, samlas på hemstället. Och alla oförätter dras upp till ytan.
Det är äldsta dottern Barbara som är den som driver på. En typisk storasyster som tagit ansvaret i stället för sina missbrukande föräldrar.
Just samspelet, eller snarare motspelet, mellan mor och dotter är djupt gripande.
Meryl Streep och Julia Roberts bjuder på stort skådespel i sina bittra uppgörelser.
Männen kommer helt i skymundan av dessa två starka kvinnor som båda är djupt olyckliga med sina liv.
Samtidigt känns det också hur de två yngre systrarna tagit skada av det dysfunktionella familjelivet. Juliette Lewis och Julianne Nicholson ger sina roller en ständig påminnelse om hur bräckligt livet och inte minst kärleken är.
Och inte nog med det. Dessutom visar det sig att dolda hemligheter kommer upp till ytan. Skandaler som gör livet än mer tragiskt.
Så det här är dystert från början till slut. Ändå tar jag med mig filmen i mina tankar långt, långt efter att den sista bildrutan flimrat förbi.
ROGER LINDSTRÖM
