Försäljare. Holger Andersson och Nils Westblom försöker sälja vampyrtänder i Roy Andersson senaste film.
Det är inte lättatt recensera en film av Roy Andersson. Du som sett ”Sånger från andra våningen” och ”Du levande” vet precis vad jag menar.
Det här är den avslutande delen i en trilogi om att vara människa.
Som vanligt är det så utstuderat stiliserat att det är en njutning bara att se på bilderna. Det är som att flyttas tillbaka till det kommunistiska Östtyskland på 50-talet – åtminstone som jag föreställer mig det.
Det är samtidigt så fult att det blir konstnärligt vackert. En motsägelse som passar så otroligt bra in på hela filmen.
Själv kan jaginte låta bli att skratta åt det tragikomiska i många av scenerna. Som när tre syskon kommer bråka om den döende mammans arv vid sjukhussängen. Det är så sorgligt men samtidigt en bild som visar hur vi människor blivit allt mer egoistiska i en värld utan empati.
Huvudpersonerna är två totalt misslyckade försäljare av skämtartiklar. De är också de två människorna som ger närhet. För annars känns det som att Roy Andersson tagit avstånd från det personliga. Han känns som en kirurg som använder sina skarpslipade knivar för att blotta en allvarlig sjukdom utan att försöka bota den.
Jag kan inte hellerundgå att nämna den scen som verkligen får mig att må illa. Det handlar några människor som tvingas in i en plåtcistern som hettas upp. Samtidigt står några festklädda människor och dricker champagne till tonerna av dödsskriken.
Samtidigt rullar ordet Boliden fram på plåtcisternen. Roy Andersson har dragit kopplingar till miljökatastrofen i Chile. En konstnärlig spark i baken på människors övergrepp mot naturen.
Efter det är det svårt att säga som flera av personerna i filmen: ”Jag är glad att du säger att ni har det fint.”