Bluesen lever och det är tack vare Jack White. Okej, det var kanske överdrivet. Men den före detta svart-vit-röde White Stripes-fontmannen har aldrig tummat på sin kärlek för den traditionsbundna genren, men heller aldrig varit rädd för att tänja på gränserna.
Med distade gitarrer och ett mångfacetterat mixerbord lyckas Jack White inte bara göra en sjuhelsikes skiva med blues, rock och allt mittemellan utan även pressa in ett par ton attityd däremellan. Det är en befrielse att lyssna till titelspårets urspårade fiolsolo mitt i den gitarrtunga kakofonin och därefter njuta av country i form av "Temporary ground" utan att det känns konstlat.
Jack White har en röst att älska, och ett självpåtaget korståg i upplysningens namn att färdas genom, som gör honom till en av de mest intressanta artister av vår tid. Och "Lazaretto" är en modern inkörsport till den historia vår musikvärld till stor del bygger på.
Anders Samuelsson