Patrik Lundberg. Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX
Att ha en begåvning för skrivande är numera inte speciellt ovanligt. Mer eller mindre de flesta kan uttrycka sig snyggt i text, men sedan finns det de som skriver ut oss alla andra. De som har så rappa formuleringar att resten bleknar. Patrik Lundberg, numera kolumnist på Aftonbladet, hör till dessa få. Han saknar dessutom gränser när det gäller att bli för personlig, något som alltid gör texterna minnesvärda. Sällan har jag också blivit så förälskad i en självbiografi som när jag läste Patrik Lundbergs "Gul utanpå" (gavs ut förra året).
I nya utgivningen, skönlitterära "Onanisterna", anas en del personliga referenser. Huvudpersonen Kim är 19 år, bor i Sölvesborg (författarens uppväxtort), gillar fotboll, pop och drömmer om att bli journalist medan han delar ut tidningar till argsinta gubbar. Där emellan hänger han med sitt kompisgäng (tänk flamsiga tonårskillar), spelar tv-spel, blir full på lokala haket där alla känner alla och lyssnar på sina kompisars grova sexskämt medan de klämmer en korv eller två på bensinstationen. Men en dag hittar han tillbaka till sin barndomskompis Robin, som tog en annan väg när Kim valde fotbollen. En återfunnen vänskap som tar Kim till Malmös hipsterelit och hans gamla värld ställs mot en ny. Men vilken är bättre? Eller kanske framförallt – mer gemytlig?
Patrik Lundberg bevisar än en gång sin förmåga att väva in dialog med slutsatser som gör att "Onanisterna" är en fröjd att läsa.