Efter pandemin kan vi till exempel hålla varandras händer igen.
Jag bläddrar i den tidning som trillat in genom mitt brevinkast. Detta är en av de vanor jag lagt mig till med sedan jag fick oändliga mängder tid till förfogande. "Vad ska du göra när corona-pandemin är över?" Frågan är ställd av en reporter till ett antal personer som de fångat upp ute på stan såhär mitt i den märkligaste av tider vi befunnit oss i. Svaren är till olika mängd målande men ni kan föreställa er samtliga. Vissa planerar att resa, medan andra vill bara kunna möta upp med sina vänner och umgås. Jag har själv spenderat en ansenlig tid åt denna tanke. Göra, och inte göra.
Det finns mycket tid att tänka nu, att vända och vrida på ovissheten. Samtliga tankar tänkta är naturligtvis bara spekulation. Många jobbar hemifrån, och har fått inse att det inte är fullt så underbart som det låter. Andra, äldre, undviker helt att gå ut sedan en tid tillbaka. Tråkigare än så blir det knappast, för många inte ensammare heller. Social distansering, det ska jag inte göra efter detta.
När pandemin passerat ska vi ta i hand igen, då vi insett hur viktiga de sekunderna av ett möte faktiskt är. Vi ska krama våra nära, när vi möts och när vi säger hejdå, för att vi alla behöver lite mänsklig värme och för att allt annat känns så märkligt. Vi ska uppskatta den där stunden vid kaffemaskinen, när vi får några minuter att prata om någonting annat än jobb med våra kollegor. Vi ska hälsa på hos våra äldre, kanske lite oftare än vi gjorde innan. Vi ska se alla premiärer av de filmer som skjuts upp, gå på konserter, festivaler, teater- och dansföreställningar. Kanske ska vi också resa, mellan städer i landet och utomlands. Tills dess kan det nog dröja ett tag, men även den tanken är självklart bara spekulation.