Trästockfestivalen, för snart en vecka sedan. Det är som att festivalen i sig är någonting så fint att små rörda tårar alltid hänger i min undre fransrad. Alla volontärerna, alla människorna, Skellefteå alldeles levande och samlade kring musik, alldeles fantastiskt. Hallen, alldeles varm. Luften, alldeles kall. Min mamma föreslår långkalsonger, det gör hon alltid.
Fredag, Annika Norlin står på scenen med Säkert!. Jag har sett henne där förut. Jag minns att hon hade solen i ansiktet, och satt på scenkanten en stund. Den här gången är det kallare, alltihop. Avskalat, lite ängsligare. Kanske är det jag som är lite ängsligare. Hon spelar Allt som är dittoch jag tänker på att om det är någonting som kan putta mig över kanten så är det den låten.
Åh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va' ditt fel
Det var aldrig ditt fel
Jag vet inte om Norlin förstod hur passande det skulle vara att spela låten, och upprepa De jävlarna ska skjutaspå en festival 2017. Hur mycket det skulle kännas. Efter alla de anmälningar och samtal som följt sommarens festivaler. Förmodligen inte. Det är inget nytt, självklart har det alltid varit såhär. Kvinnor är otrygga på offentliga platser, utsätts för våld, sexuella ofredanden och vårt livsutrymme begränsas därför. Festivaler, som ska vara varma, glada, musik, människor och kärlek är inte trygga zoner. Frågan är om trygga zoner ens existerar. Detta är trots allt inte ett festivalproblem, utan ett samhällsproblem. Men alla festivaler måste göra allt som står i deras makt för att skapa en mötesplats där detta inte förekommer. Vi måste kunna känna oss fria, med rätten till våra egna kroppar. Lika fria som de män som begår övergrepp känner sig.
Emelie Häggström