Foto: Janerik Henriksson/TT.
Jag har alltid förespråkat att prata. Om allt. För mig är det det ensamt enda sättet att bena ur och försöka förstå det som händer i mitt eget huvud. Att lära. Att förstå mig på mina medmänniskor, samtiden och allt annat. Men det finns saker som jag tycker kan vara något obekväma att beröra. För att jag saknar kunskap och inte gärna vill framstå som obildad eller dum. Men det är på tiden. Sår försvinner inte bara för att vi inte pratar om dem.
Jag går sällan på bio. Men efter de hyllningar, och pris, filmen fick på filmfestivalen i Venedig, under världspremiären visste jag att det var dags. Jag såg Amanda Kernells "Sameblod". Och även för en väldigt blödig människa så grät jag så mycket mer än jag planerat. Kernell skildrar familjerelationer, skam, självhat, Sápmi på 30-talet, att göra uppbrott med sin identitet och mycket mer. Landskapsbilderna får mig att längta hem. Det andra får mig att längta bort. Långt bort från den värld där vi som mänsklighet så många gånger misslyckats så fatalt.
När barnen står uppradade. Mäts, fotograferas och studeras av Rasbiologiska institutet i Uppsala så vet jag inte hur, eller när, tårarna ska sluta rinna. Som piskrapp slår blixtarna de avklädda kropparna. Det är inte för att jag på något sätt kan relatera eller uppriktigt förstå, utan för att jag tycker att det är så absurt att människor som levt så nära oss kränkts så på djupet utan att vi pratar om det som det gör så ont. För att anses vara ett föregångsland när det kommer till mänskliga rättigheter så vet vi nog väldigt lite om vår egen ursprungsbefolkning och historia. Själv lärde jag mig att det var Sverige som inspirerade tyska nazister av Anders Sunna, och hans konst. Skolan lärde aldrig mig.
Se "Sameblod" för att den är storslagen och fantastisk, viktig och informativ. Använd den som en öppning till att prata, och att fortsätta berätta om det såriga.
Emelie Häggström
