Foto: Erik Abel/TT.
Nu är det jul igen, snart. Jag har inte alltid känt eller tyckt så, men jag tycker inte om julen. Jag har tänkt på det ett tag. Jag tänker på stressen, konsumtionshetsen, den uteblivna julstämningen, förfrusna händer, knäcken som fastnar i mina tänder. Men jag låter så bitter när jag säger så, och bitter vill jag inte låta så jag bestämde mig för att tänka på de saker jag faktiskt tycker om istället. För jul kommer det att bli oavsett vad jag tycker om saken.
Att vara ledig kommer ganska högt upp på denna lista av saker jag ändå gillar. Att åka norrut, hem, likaså. Glögg, saffran, stearinljus, barn i luciatåg, stora snöflingor som långsamt faller mot marken. Gemenskap, också fint. Och så slår det mig; Musikhjälpen. En av mina absoluta favoritsaker som december månad bär med sig. Enda gången min dator visar någonting dygnet runt. Enda gången på året som jag ångrar att jag inte äger en tv. Enda gången jag uppskattar att vakna mitt i natten och ligga vaken en stund, för att se vilken nattkompis de har i buren och höra om hur människor engagerar sig. Lite medmänsklighet, det har jag alltid varit svag för.
Denna gång sänds Musikhjälpen från Umeå, årets tema är "Barn är inte till salu".
Varje minut säljs fyra barn i sexhandeln världen över. Det handlar om människohandel, som nu utgör en av världens största organiserade brottsliga verksamheter. En miljardindustri. Och det är lätt att säga, men när en försöker se barnen bakom den statistiken så fastnar det i halsen. Tabut kring detta är enormt, mörkertalet gigantiskt. Okunskapen likaså. De mänskliga rättigheterna är långt ifrån en självklarhet i hela världen. Alla vet att tomten bara kommer till snälla barn. Men tomten kommer inte till alla snälla barn. Det gör mig bitter, men också förbannad. Förbannad är bra, förbannad är oftast vad som förändrat världen.
Emelie Häggström